Jag drömde en dröm som drömde en annan dröm
I vilken jag vuxit upp
Blivit en man till sist
Hedervärd och rak i ryggen
Med halmhatt och försiktig sol över nejden
Det ringde en klocka från andra sidan sjön
En diktare skrev vid sitt bord i morgonbrisen
Och jag var en annan, en av diktarens utkantsfigurer
En man som passerar genom landskapet bara
Diktaren skriver om mig
Och jag håller mina barn i händerna
medan vi springer över vägen
Som korsas av spöken
Döda som de själva
Levande som vi
Som blev kvar
Som ständigt vänder oss om
I vanmakt och förvåning
Och minns
ett tag
Utplånas själva sedan

*

Ingen sorg får bli så privat att den äter oss inifrån.
All sorg är allmängiltig.
Det är därför jag envisas med att skriva om min.
För jag är inte unik. Eller åtminstone lika unik som du.

*

Jag tog en promenad genom stan vid elvatiden i dag.
Kyrkklockorna slog. Jag förflyttades under en kort men
intensiv sekund, inte i tiden, men väl i rummet. Jag var i
Rom i vintersolgasset. Roms kyrkor kallade till mässa
och jag var en av de kallade. Jag var bland människor.
Mina barn levde och lekte på piazzan och jag funderade
på om jag skulle ta en kaffe i baren vid fontänen
eller vänta tills jag kom hem. Jag bodde i Rom. Jonna
och mina barn bodde i Rom. Vi hade ett kallt stengolv
och en fransk balkong som stupade ner mot en hårt
trafikerad gata.
Kyrkklockorna slutade slå och jag gick vidare, förbi
portarna. Jag är inte en av de kallade längre. Gud är
för alla andra, liksom radhus med platt tak, carport
med fjärrkontroll och trygg anställning. Gud är för de
trygga jävlarna med händerna i jordgubbslandet.
Vid halv två kom mörkret.

*

Jag tror man når mycket längre utan bitterhet, bara
med en utsträckt hand.
Jag testar det sedan en tid. Försonande, intaglig, öm
och förlåtande. Jag tror man når människor enklare så
än genom ett vulgärt tilltal. Tiden är full av denna
obönhörliga konfrontation. Det skriks överallt.
Min tid i den kulturella och mediala gerillarörelsen är
över.
Jag kommer ner från bergen.

*

En kväll i december, en lördag, strax innan vi skulle
sätta oss för att äta middag berättade Jonna att hon
köpt sådana där teststickor, Clear Blue. Jag minns att
jag trampade runt ute i lägenheten medan hon låste
in sig på toaletten. Hon kom ut och hämtade mig och
vi stod och stirrade på den där stickan tillsammans.
Hon var gravid. Vi trodde inte på det utan slängde på
oss kläderna och gick hand i hand upp till det kvällsöppna
apoteket som bara är en lucka ut mot gatan.
Det var kö. Vi stod och trampade i slasket och höll
om varandra tills det var vår tur.
Vi köpte tre förpackningar med två stickor vardera.
Sedan hade vi pissfest. Jag kissade på två stycken. Jag
var inte gravid. Jag var ett minustecken. Jonna var ett
plus. Vi skulle bli föräldrar. Vi gladdes åt det resten av
kvällen, ringde hennes föräldrar men lade på när de
svarade. Vi beslöt oss för att vänta med att berätta
nyheten.
Det var vår hemlighet.
Min, Jonnas och den där lilla ärtan i Jonnas mage.

*

De bästa läkarna söker sig någon annanstans. De nästbästa
också, likaså de halvbra, de medelmåttiga och
nästan dugliga. Kvar blir de tämligen bedrövliga. All
övrig personal rekryteras ur de lägsta divisionerna.
Hela sjukhuset är ett skämt. När vi råkade ut för dess
bristfälliga vård kunde vi dock väldigt lätt hålla oss för
skratt.
När Jonna berättade för barnmorskan att det sved
när hon kissade och denna dessutom konstaterade att
det är vanligt med urinvägsinfektion hos gravida togs
inte ens ett prov.
– Gå nu hem och var glad över att du är gravid, sade
barnmorskan och log. Försök att leva ett så vanligt liv
som möjligt.
Vår barnmorska hade ett vänligt leende, rynkiga ögon
och torr, mjölkvit hy.
Men att vara gravid är inte ett vanligt liv.
Jonna fick täta, krampaktiga sammandragningar redan i
vecka 17 och vi åkte upp akut.


*

En taxi stor som en buss kom och hämtade oss på
kvällen. En ung kille körde. Han hade Metallica på hög
volym. Jag bad honom sänka volymen och han gjorde
det, motvilligt.
– Kanske inte så genomtänkt att spela hårdrock på
maxvolym när man får akut körning till sjukhus, sade
jag.
– Kanske inte, svarade han…
När vi klivit ut och betalat hörde vi hur han vred upp
volymen igen.
Vi stod en kvart och tryckte på en liten rund knapp
som det stod ”Tryck här” på.
Det var torsdag kväll.
En sköterska kom till sist. Vi tog en stor varuhiss upp
till andra våningen och vi fick vänta i ett litet rum ett
tag. En jättegravid kvinna stod lutad mot en vägg. Hennes
kille höll henne i handen och viskade något i hennes
öra.
En kvinnlig läkare ( ung, nervös med små ryckningar
längs ena ögat) kom till sist och hade ett slappt handslag.
Jonna genomgick gynundersökning och jag satt bredvid,
högt upp, vid hennes huvud. Hjärtat skenade. Tankarna
gjorde halt framför det otänkbara.

*

När man ännu bara föreställer sig det värsta som kan
hända tror man felaktigt att man inte kommer kunna
hantera det om det verkligen skulle visa sig vara sant.
Man gör upp planer för hur man ska kunna hålla paniken
i schack. Man inbillar sig att man inte kommer
klara av det, att situationen kommer bli en övermäktig.
– Allting ser bra ut, det är ingen fara. Barnet växer och
har det bra där inne, sade läkaren och drog av sig sina
handskar, men vi tar ett urinprov för att se om du har
urinvägsinfektion också. Det kan vara en anledning till
dina sammandragningar.
När vi berättade att vi försökt få barnmorskan att ta
ett sådant test redan för någon vecka sedan rullade
läkaren bakåt på sin stol, vek benen under sig och
sade inget alls.
Jonna skulle till Finland några dagar senare och frågade
om det fanns några risker i att resa dit.
– Hur länge ska du vara borta?
– Tre nätter
– Nej, sade läkaren och såg oss båda i ögonen, det ska
inte vara någon fara.
Jonna fick antibiotika med sig i en liten gul påse.
– Jag ringer om provsvaret, sade läkaren.
Vi tog en taxi hem, lättade och glada igen eftersom
vårt barn levde.
Eftersom det sparkade, växte och hade det bra där
inne.