Kapitel 1
Sagan måste dö.
Hennes katt heter Sagan och hon ska tydligen dö.
- Hon pissar på mina mattor, och dessutom ska vi ju flytta till Spanien.
Våren dröjer, som alltid. Den tycks dröja allt längre ju äldre man blir. Det är nästan så att jag inte hinner märka när träden slår ut sina blad. Jag utgår ifrån att det är som det ska med den saken. Våren i den här staden ser alltid likadan ut. Först kommer dofterna. De bara finns där en morgon när man slår upp fönstret. Rosiga, varma dofter som den stränga kylan lämnat efter sig. Sedan kommer det där lila dröjande kvällsljuset över taken. I Det ljuset rör sig lätta människor längs gatorna också sent på kvällen, när sådana som jag gått in och låst dörren. Bladen på träden och grönskan i alléerna kommer alltid sist, hastigt.
Har jag inte lyckats med att ge ut en diktsamling innan jag fyller trettio har jag lovat mig att antingen ta livet av mig eller klippa mig och skaffa mig ett hederligt arbete. De båda alternativen går på ett ut. Jag vet folk som skrattar när de hör det. Jag vet folk som gråter.
Jag har tillbringat all min tid sedan gymnasiet med att antingen läsa, packa upp eller ställa tillbaka böcker. Nu, sedan jag fått sparken från Bokhandeln inne i Nordstan, ägnar jag dagarna åt att riva ut alla mina böcker på golvet och sortera dem efter underhållningsvärde.
När jag tröttnar på det, vilket inte brukar ta allt för lång tid, anordnar jag turneringar inne i mitt huvud. I dem möts världslitteraturens giganter. Kafka-Strindberg 1-2 i första omgången av Champions Leauge.
Reglerna är ganska enkla; jag läser en valfri bok av de båda författarna och sedan har jag ingående diskussioner med mig själv, vanligtvis strax före jag ska somna om vem som attackerat hårdast, vem som lyckats ställa upp det bästa mittfältet och vem som lyckats försvara sig bäst.
Sedan jag miste jobbet har jag blivit en sorts ickeperson, en miseria, en paria, en värdelös bokmal som aldrig riktigt förstått meningen med att leva i den där andra världen utanför böckerna och som skriver dikter som ingen vill ha.
Jag har på något sätt alltid varit en ickeperson, en av de osynliga, en av matkassebärarna. Ingenting skiljer mig från alla de andra som sitter bredvid, framför eller bakom på den krängande spårvagnen hem genom regnet. Jag har mina drömmar, de har sina. Jag är ingen man lägger märke till i en folksamling, eftersom jag är folksamlingen. Jag har levt nästan ett halvt liv och ingenting, absolut ingenting, av värde har hänt. Om jag skulle dö om en kvart skulle jag inte ha något att skriva hem och berätta om. Dessutom skulle jag inte ha någon att skriva till.
Sedan jag fick den här kroniska sjukdomen som ibland gör mig sängliggande flera veckor i sträck, förefaller det där självmordet faktiskt inte som något upphöjt eller ens svårt. Inte heller särskilt litterärt eller våghalsigt, utan mer som en naturlig följd av allt som hänt de sista tio åren, sedan jag fyllde tjugo. Eller rättare; allt det som inte hänt. Smärtan söker alltid en utväg.
Enda skillnaden mellan mig och de andra, är numera att de flesta har ett jobb att gå till och att de för det mesta inte behöver ta en värktablett för att orka släpa sig ur sängen och stapplande ta sig till toaletten. Dessutom; vem vill anställa en krokig invalid som från en natt till en annan kan få så ont att han inte kan röra sig på en månad? När jag får riktigt ont kan jag inte ens hålla en penna eller en bok i handen. Jag brukar bläddra med tänderna. Hela lägenheten blir full av söndertuggade böcker och utspottade boksidor. Varje rörelse känns som tredje världskriget och att resa sig upp själv, utan hjälp, är fullständigt omöjligt. Jag är inte mycket till man just då. Det kommer en kvinna hit de dagarna, söt och ung. Hon doftar tvål och honung. Jag försöker skriva när Voltarentabletterna börjar verka, men det blir inte bra och med jämna mellanrum får jag tillbaka det jag skickat in till förlagen med ett förtryckt refuseringsbrev överst.
Jag bor i en lägenhet i Gamlestan på 22 kvadrat, mittemot SKF. Det händer att jag är vaken på morgonen när de trötta männen med sina böjda ryggar går in genom grindarna och jag undrar vad de tänker och sedan undrar vad jag känner för dem och sedan brukar jag stänga fönstret och försöka sova för att sluta undra mer.
Jag är reumatiker, som det heter, en krokig gammal gubbe vid inte ens fyllda trettio år. Folk har skjutit sig i huvudet för mindre. Ibland pågår krig i kroppen, andra dagar känner jag inte mer än en långsamt avtagande stelhet. Samtidigt finns det dagar då jag kan skratta åt bomberna som faller inne i kroppen, när jag faktiskt kan le åt knogarna som bankar och slår längs hela skelettet. Dessutom är reumatiker bland de mest osannolika människor man kan träffa på. De kan, i sina tappra försök att hitta anledningar, förvandla hela livet till ett enda långt seminarium om rygövningar. De är nästan rörande komiska i sin totala fixering.
Jag har en kokvrå, ett skrivbord, en för stor säng, en trasig affisch från Venedig och en balkong med ett alldeles för lågt räcke. Jag har slutat stå där eftersom jag är rädd för att ramla ner och varje gång den rädslan kommer över mig undrar jag hur den går ihop med mitt beslut att kanske ta livet av mig. Det enda jag brukar känna är att tiden rinner ut, att den tar slut.
Det händer att jugoslaverna skjuter varandra inne på pizzerian på hörnan och jag har slutat gå dit. Tillplanen hör varken att ramla ner från balkongen eller att bli skjuten av den jugoslaviska maffian.
Jag har ett krucifix ovanför sängen och när mina litterära matcher tråkar ut mig kan det hända att jag ringer någon av mina vänner eller, vilket är vanligare, pratar med den där mannen det bestämde sig för att spika upp på ett kors av den enkla anledningen att vi andra redan på den tiden hade börjat bete oss som rövhål.
Jag hyr lägenheten av en privat hyresvärd som också bor i huset och som envisas med att spela Chopin på nätterna i tron att ingen ska höra att han gråter och slamrar med porslinet. Han är en av de där männen som vet att han är ett avskyvärt svin, men som gjort det till ett karaktärsdrag, och som helt säkert med jämna mellanrum lutar sig tillbak, knäpper sina valkiga händer bakom nacken och trivs alldeles utmärkt med att vara ett avskyvärt svin. Det finns nämligen olika sorters svin. Min hyresvärd tillhör de mer uthärdliga.
Varje morgon ser han glad ut igen när han släpar sin lilla svarta hund i strypkopplet och påminner en om att det är si och så många dagar kvar till hyran.
Längst ner bor en barnfamilj med blöta skor utanför dörren och teckningar gjorda av barnen uppsatta över hela trappuppgången.
Flaggan vajar åt ett håll och prinsessans hår åt ett annat.
Barn är såna, de ritar så.
Det händer att värden som ser ut som en anka med för stora glasögon och ingående fötter, river ner teckningarna när han kommer åt. Han betraktar, med rätta får man förmoda, huset som sitt eget. På vintern droppar barnens pulkor vatten mot väggen och det gillar han inte heller.
Han brukar kedja fastbarnens pulkor i trappen.
Uppgångens fyllo bor högst upp, en fetlagd, alltid svettig man i färggranna skjortor och märken stora som kratrar efter finnar i kindhålorna. Han släpar sina flaskor upp för trapporna i stort sett varenda dag men lyckas dölja klirret bakom den tunga andhämtningen. Han knackar på ibland och undrar om det är jag som spelar klassisk musik så högt.
Jag säger att det inte är det och då vill han, undantagslöst bjuda på något att dricka.
Jag tackar lika undantagslöst, nej.
Det är inte för att vara elak, utan helt enkelt för att jag inte vill. Han är den sortens fyllo som dricker på dagarna och faktiskt sover på nätterna.
I lägenheten till vänster om hissen som aldrig fungerar bor en man i min egen ålder. Genom hans öppna fönster hörs ständigt en halvtaskig basgång i baktakt och sönderrökta texter om Peace, brother…”
Han sticker ner rökpinnar i blomjorden på balkongen. Sedan står han där och röker egna cigaretter.
Han har en stor, grön marijunaplanta målad på dörren.
Värden sade det till mig trapphuset en gång: ”Titta vad vackert han har gjort det” Visst blir det fint… Jag sa att han fick… Om det skulle gå att se vad det blev… Det är inte som barnens kludd där nere. Det här är en riktig blomma. Så här ska fan i mig en blomma se ut! Nån gång borde jag släpa de där ungarna upp för trapporna och trycka deras snoriga ansikten mot den dhär dörren och tvinga dem att lära sig att måla riktiga blommor och inte de där fröbanna… ettöringarna med skea blad som täcker hela trapphuset… Eller hur?
Han var tyst ett tag innan han frågade: ”Vad tror du att det är för en blomma?”
Jag sade som det var; att barnens teckningar en våning ner inte störde mig och att blomman på grannens dörr nog var en ganska vanlig blomma.
Dessutom, fast det sade jag inte, skulle han nog bli förvånad om han visste att min granne odlade de där blommorna i ett akvarium och i ljuset från starka lampor i hallen.
Jugoslaverna som äger pizzerian i närheten hyr lägenheten mittemot mig.
Det enda jag vet har jag sett på teve och där sköt folk som delat trädgård ihjäl varandra av en anledning jag inte kunde bry mig mindre om.
Folk som mördar varandra kan dra åt helvete.
Varje gång man träffar någon ska förklara det där kriget så slutar det alltid med att de önskar att ”de andra” blivit helt utplånade.
Jag litar aldrig på sådana människor.
Jag vet inte om det verkligen bor någon i den lägenheten, jag har då aldrig sett någon.
Det verkar som om jugoslaverna är tysta och lugna när de inte har ihjäl varandra.
Värden är där ibland och lägger örat mot dörren. Han verkar ha glömt att det finns titthål i dörrarna och att jag därför kan se honom. Genom hans öppna dörr en våning upp strömmar Chopin och doften av sönderkokt kål.
Mina vänner har antingen redan skaffat familj eller kommer aldrig någonsin göra det. De som skaffat familj sitter för det mesta hemma i sina nya hus utanför stan och sorterar räkningar när de inte sitter på ett jobb de hatar men som åtminstone gör den där högen mindre. De ringer ibland och undrar hur det är. Jag säger som det är och varje gång jag gör det, dröjer det allt längre tills nästa gång de ringer. Det har gått ungefär tio år sedan vi kunde känna igen oss själva i varandras ögon.
Nu för tiden ler vi på sin höjd mot varandra när någon av dem ordnar en rar trädgårdsfest som man måste lämna strax efter tio eftersom sista bussen in mot stan går då. Det är inte speciellt sorgligt det hela. Inte nu längre. Man vänjer sig.
Dessutom tröttnar man på att ständigt spela intresserad när ens gamla vänner vill presentera husets kakelugnar som om det vore människor.
Jag träffar i alla fall Morgon ibland.
Han kommer aldrig att skaffa familj. Eller rättare; han har försökt men alltid misslyckats. Han är tre dagar yngre än jag men har redan varit gift två gånger. Bägge gångerna höll det ett år och fyra månader. Exakt. Han älskar fortfarande sin andra fry medan han bor ihop med en kvinna som ha mött på en charterresa till Mallorca, dit han flydde för att misslyckas med att bli solbränd på sin rödlätta hy. Han satt på poolkanten och drack blå drinkar för turister, när hon rasade ner i vattnet.
Man kan säga att Morgan räddade livet på henne. Morgan vill hur som helst få oss andra att tro det.
Hon har en del pengar den kvinnan, fan vet var hon fått dem ifrån.
Han bedrar henne ständigt och från min utkiksplats kan jag inte klandra honom. Jessica är en av dessa kvinnor som inte äger någon kropp, som verkar ha lagt av sig den någonstans på vägen och som stressar mellan jobbet och hemmet i någon sorts dåraktig förvissning om att allting någon gång, kanske till och med ganska snart, kommer att lösa sig.
Morgans första fru började spela amatörteatern efter skilsmässan och fick ihop det med en regissör som satte upp sina egna föreställningar som ingen gick och såg och som därför dränktes i kommunala bidrag. Han slog igen dörren bakom sig och Nina och tillsammans reste de till Danmark för de kulturella bidragen. Ingen saknar hans pjäser. Ingen saknar Nina heller, allra minst Morgan. Hennes plötsliga och oförklarliga vredesutbrott och hysteriska gråtattacker är det inte längre någon som söker förklaringar till. Nu gråter och skriker hon hos en annan man någonstans på den danska landsbygden.
Morgan är däremot fortfarande kär i sin andra fru, den lilla tunna Malin, en liten kvinna i gröna kläder och ditmålade prickar i pannan. Hon satte sig rödgråten och bedragen på ett plan till Nepal efter skilsmässan och förmodas, åtminstone enligt Morgan, vara död vid det här laget: ”Kvinnor som reser till Nepal behöver inte vara döda för att de inte hör av sig till sina före detta män”, brukar jag säga till honom men han konstaterar då bara att han ”rent telepatiskt” känner att hon är död. Att han vet det. Malin är död och dog under en sexuell ceremoni ihop med elva munkar bland bergen i Nepal.
Vi har till och med haft en inofficiell begravning för henne. Det finns de som säger att Morgan är galen.
Egentligen var det Morgans sköldpadda som blivit elektrifierad till döds efter att en strömförande gitarrsladd irrat sig ner i hans akvarium. Morgan har alltid hävdat att en gitarrsladd inte kan bli elektrisk, men när den där sladden hittade sin väg ner i sköldpaddans akvarium så dog sköldpaddan. Detta är uppenbara fakta i målet. Jag var nämligen där. Det kan ha varit en rysktillverkad gitarrsladd. Det var minst sagt en värdig död för en sköldpadda som under sina blotta tio månader i livet lystrat till namnet Hendrix. Morgans rockstjärnedrömma fick sig en knäck i ungefär tjugo minuter innan han lyckades få upp den rykande Hendrix och kopplat ur förstärkaren.
-Hur fan gick det här till, undrade Morgan med ena änden av sladden i handen.
- Fråga inte mig, svarade jag, men jag tror att din sköldpadda är död.
Morgan är den ende jag känner som lyckats bli vräkt innan invigningsfesten tagit slut. Att spela elgitarr med förstärkare betraktade han som ett bostadsklassat privilegium.
Hur som helst lade vi Hendrix, sedan han slutat ryka, upp och ner i en låda, och skrev ”Malin” på den och sänkte den i blomrabatten utanför Majornas Vuxengymnasium, alldeles intill fotbollsplanen. Efter det gick vi till restaurang Västerhus och pratade om Malin tills spelmaskinerna släcktes och de tände i taket.
Till saken hör att Malin bor tvärs över torget där jag bor och brukar handla sina frysta enportionsmiddagar på samma Konsum som jag. Hon låtsas inte känna igen mig. Jag vet inte hur jag ska berätta det för Morgan och låter därför bli. Dessutom verkar han lycklig i sin inbillning och lyckliga inbillningar kan det vara farligt att hjälpa någon ut ur.
Han spelar dockteater varje tisdag och torsdag på ett café alldeles där han bor. Han skriver sina pjäser själv och får hjälp av en god vän att sy dockorna.
Det hela brukar för det mesta sluta med att barnen gråter och dagispersonalen skäller ut honom. ”Livet är ingen jävla dans på rosor, ingen dans alls”, lyder alltid hans försvarstal.
”Det är min uppgift att berätta sanningen för dem, faktiskt min uppgift. Livet är inte trädkramare i björndräkt med irriterande talfel i teve som har ihop det med en snigel på hjul. I helvete heller! Livet är leda, kamp och en ständig oro för morgondagen. Det är lika bra att ugnarna lär sig det med en gång. Med en enda gång. Förbannade amatörpsykologer.”
Sådana gånger händer det att jag tänker att det är tur att Morgan är snygg; lång, kortklippt och med stadig blick i sina mandelformade, gröna ögon, och att det är tur att Jessica kan betala maten på deras gemensamma bord, eftersom han med största sannolikhet ganska snart kommer åka ut med sitt dumma huvud före från den där dockteatern som Jessica fixat åt honom, i sin egenskap av platsförmedlare på arbetsförmedlingen Kultur/media.