En luffare stjäl alla deras pärlor

Sista dagen i Zürich fick jag sällskap av en luffare. En smutsig trashank med slokhatt och uppfällt paraply.

Han bara var där plötsligt, vid min sida, och vi gick igenom tågstationen och ut på den stora affärsgatan där flaggorna vajade för vinden som kom ner från bergen.
Jag kände inget obehag. Han var inte full eller otrevlig, bara lite lätt förvirrad; talade för sig själv först innan han plötsligt bytte språk. Han kunde både italienska och engelska.

Blicken stramade upp sig också. Han fick en ny hållning. Han vek ihop paraplyet, drog en hand genom sitt toviga hår och undrade om jag ville bjuda honom på en öl.

-Jag dricker inte öl, sade jag, men en kaffe kan vi gå och dricka.

Han log och vi gick till en bar med uteserveing.

Han tog av sig sin hatt och lade den på bordet.

Han berättade att han varit gift i tolv år, hade tre barn, och fram tills för ett halvår sedan hade han varit en av de många, dyra och hastiga kostymerna som sprang omkring oss, ut, från och in i banker.

-Men jag hoppade av, sade han. Jag lurar folk att jag är halvknäpp så att jag kan sitta i ett hörn och betrakta dem och på kvällarna åker jag till min lägenhet och skriver om alla jag träffat i en stor bok som jag hoppas få ge ut snart.

- Det är så enkelt att spela galen, sade han, människor ser en inte. Jag får fritt synfält. De stramar inte upp sig. De gör sig inte till. Vem gör sig till för en dåre? Vem gör sig till för ett fyllo? De tror jag är en konstig en, så de bryr sig inte om mig. Och det är precis så jag vill ha det.

De öppnar sig som musslor, människorna och jag tar deras pärlor när de inte ser.

De där pärlorna ska få min bok att glittra.

Han lade det ena benet över det andra och drack av sitt kaffe.

Det var en bländade föreställning. Hans rörelser var på pricken lika de fina, världsvana människornas omkring oss.

Jag berättade att jag också var författare och vi satt där sedan i två timmar och talade om litteratur och fotboll, kvinnor, kärlek och tröst.

Sedan lade vi en sedel på bordet och reste oss upp.

Jag såg ingen luffare längre.

Vi vinkade åt varandra och började gå åt olika håll.

Jag följde honom med blicken, såg hur han fällde ut paraplyet som ett svart skal mot himlen.

Ingen av människorna han mötte låtsades se honom.

Deras pärlor stals utan att de lade märke till det.

tillbaka