Så sade jag i förstamajtalet

En dag som den här handlar om ett gammalt utslitet ord. Har ni hittat det under alla tjocka lager av den nya tidens damm?

Är du någon övervintrad skogsmulle med rädisor i Wassbergskägget och mulltoa i växthuset, som ännu tassandes i raggsockorna kan minnas denna gamla Mikael Wiehe-slagdänga? Solidaritet var ordet.
Visst doftar det olja, lyftkran, 70-tal, breda jeans och polska varvsarbetare? Men det är här och nu.

Det är dig själv det handlar om och inte om någon utnyttjad, fattig boliviansk indian eller samvetsdövande ekologisk banan.

Det handlar om att säga det man tänker, att alliera sig med de svaga. Solidaritet handlar om att se sina medmänniskor i ögonen och bete sig värdigt också i mörkret, när ingen ser.

Fast det är väl bara medelklasskvinnorna på landets kulturredaktioner som älskar arbetarklassen? Eller författare och konstnärer som sitter bakom skottsäkert glas i fina kvarter och säger sig alltid tillhöra en klass de lämnat för tio år sedan.

Det är lätt att läppstiftssörpla svala cocktails och skavlyssna takvåningsmusik medan man slår ett slag för förortskidsen. När fan blir gammal blir han arbetarklass.

Förr fanns en bildningshunger hos arbetarna, en stolthet, en knuten näve mitt i ursprunget.

Nu finns bara en trött uppgivenhet, en ständig tisdag, ännu ett plågsamt snack i fikarummet om invandrarna, fyllorna och vilken amöba som knullar med vem i helveteskanalernas dokusåpor. Orkar man ta sig genom travprogrammet innan man somnar är det en litterär bragd.

Men för att kunna börja röra på oss måste vi upp ur tv-soffan, ut ur de pissiga fikarummen, bort från skitsnacket om att allt är fyllornas, turkarnas, männens eller politikernas fel.

Nu har delar av Sverige förvandlats till en krigszon. Det är dessutom den värsta, lägsta, snuskigaste formen av krig - inbördeskrig. Vi har riktat vapnen mot oss själva, blivit blinda i vår säkert välriktade iver att alla ska göra rätt för sig.

Fjärde rikets frontsoldater heter försäkringskassan och arbetsförmedlingen. Civila offer i detta vämjeliga inbördeskrig är sjuka, arbetslösa, mjältsjuka och ledsna medmänniskor som inte orkar ta den där striden, som inte orkar förklara sin utsatthet, sin sjukdom, eller sin sorgsenhet.

Det har blivit skottpengar på alla jävlar som envisas med att falla utanför ramen. Stryk ska de asen ha. Och stryk får de. För att orka vara sjuk i dag måste du vara frisk.

Nyheter presenteras alltid lösryckt i Sverige. Ena dagen är det Bris som slår slarm. Nästa dag berättas det att allt fler människor fryser ihjäl. Sedan kommer larmrapporter som visar att de fattigaste barnen blir allt fattigare.

Ingen verkar vilja se mönstret som bildas.

Ingen verkar se att allting i ett samhälle hänger samman.