I nästan tio år har jag uppträtt och föreläst om skrivande och litteratur på landets gymnasieskolor. Jag har klivit ut framför tusentals, minst sagt måttligt intresserade, ungdomar som stönat högt i bänkraderna.

De har slamrat, talat i telefon, hånglat och stirrat apatiskt ut genom fönstret.
Det har alltid slutat på samma sätt. Att de vänt sina ansikten mot scenen, katedern och lyssnat uppmärksamt.

Och det har inte berott på att undertecknad är en gudasänd föreläsare.

Det har förvånat dem att en författare faktiskt lever, inte dammar, och faktiskt varit som de själva, och det för inte så förtvivlat länge sedan.

Det handlar om att tala i en ton (utan att för den sakens skull bli patetiskt "ungdomlig" eller banal i tilltalet) som de kan delta i, som de känner igen, som de tar på allvar. Som inte distanserar eller mäter upp avstånd.

Det finns en enorm kulturell hunger hos unga människor i det här landet som inte tas till vara, som bara möts av en trött klassikerlunk från lärarhåll. Allting skiftar, tar sig nya uttryck. Litteratur och kulturundervisning i skolan måste hela tiden vara rörlig, vara beredd på att tillmötesgå detta intresse.

Jag brukar börja med att berätta om min svensklärare på gymnasiet och hur hon med en dåres envishet under tre år hävdade att jag aldrig skulle lyckas bli författare eftersom jag var "för burdus för mitt eget bästa."

Jag brukar tala om den kvinnliga poeten som kom in och läste en dikt som gick så här:

"Jordkocka, Jordkocka. Och du vart moloken. Icke sa Nicke. Men du är du"

Jag brukar berätta att vi skulle analysera den dikten och att jag följaktligen bad henne fara åt helvete. (En aning omoget, kan man kanske så här i efterhand tycka.)

Jag blev en gerillarörelse mot allting som jag tyckte stod still. Jag skulle ju skriva egna klassiker. Jag läste Stephen King i stället. (För övrigt fortfarande en litterär hjälte.)

Unga människor måste själva få välja sina litterära kanaler, de måste inse på egen hand att språket kan ta dem hur långt de vill och att språket är deras eget och inte något som kan ges till dem. Språk måste erövras. Litteraturen kan rädda liv. Den är överlägsen karvandet i handlederna som tröst.

Det är min erfarenhet och övertygelse att du kan sälja in Marcel Proust till en 17-åring om du vet hur man ska göra. Man kan tycka vad man vill om vägarna dit, men om resultatet blir att någon inser det oerhörda, det allmänmänskliga, och inte minst, kan ta till sig all den tröst som ligger gömd i den stora litteraturen så är allt vunnet.

Även om jag gav ut min första bok som 20-åring, ett år efter studenten, kändes den påtvingade litteraturundervisningen som allt annat än levande. Jag fick vaska guldkorn på egen hand. Jag upptäckte det oerhörda i Tranströmers diktning, vemodet som också var mitt eget hos Ekelöf, känslan av tillhörighet i Edith Södergrans böcker. Men det var aldrig tack vare skolan, utan trots den. Och så tror jag det måste vara.

Folkpartiets förslag om en litteraturkanon är därför förkastligt på alla sätt. Auktoriteter kan aldrig vara en väg till litteraturen. Att bli påtvingad Diktonius när man kunde stå i skinnbrallor och sjunga punklåtar på fritidsgården vägde tämligen lätt i sammanhanget. På gymnasiet går allt ut på att få hångla. Hur djup man än är. Hur många servetter man än diktade sönder inne på de vegetariska restaurangerna. Hur mycket kajal man än målade sig med, hur många slitna Kafkatröjor man än bar.

När man är 17 år handlar livet om så mycket andra saker än vad som tas upp i klassikerna. Problemet är att människor i allmänhet och kulturutövare i synnerhet verkar glömma hur det är att vara 17 år. Det finns massor av tid till att försvinna in i klassikerna.

Samtidigt har nya tidens förflackning gått så långt att man betraktas som en höglitterär snobb om man drar en lans för klassikerna. Därifrån jag kommer är man en svikare om man älskar Marcel Proust. Förr fanns en bildningshunger hos arbetarna, förr fanns Ivar-Lo, Moa Martinson och Stig Dagerman. I dag skryter vanligt folk ur arbetarklassen om att de aldrig läser böcker.

Jag vet varifrån jag kommer men jag vet också vart jag är på väg. Jag är klasslös. Jag dinglar fritt mellan samhällets hierarkier. Jag står aldrig still. Och varför ska jag värna om och dra en lans för en samhällsklass som högaktningsfullt skiter i vad jag gör, det som ger mitt liv näring?

Det är tragiskt eftersom de missar det enda riktigt hållbara som finns i våra liv, nämligen konsten. Men det är också det enda det är. Tragiskt. Det är deras förlust. Vill de frivilligt spilla ut sitt ljus på själlös tv och deckare, medan hela det litterära smörgåsbordet står dukat strax intill är det deras ånger. Det är inte så att de väljer bort det där smörgåsbordet för att de inte vet om att det finns. De väljer bort det ändå.

Litteraturen är det enda ställe där vi tillåts leva utanför tiden, och följaktligen aldrig kan dö. Det är tragiskt att människor frivilligt väljer att avstå från allt det. Men att tvinga på unga människor "god litteratur" är alldeles fel väg.

Publicerad i Södra Dalarnes Tidning 2006-08-30 & GT 2006-09-21

tillbaka