Med namns hämnande
För en utomstående, en läsare lika mycket som författare, är hela debatten kring Maja Lundgrens roman Myggor och tigrar en smula förvirrande.
Jag har skrivit tio böcker, varav flera så kallat självbiografiska. I min senaste bok Svarta Vykort ville jag först namnge en del läkare som jag tyckte förtjänade det efter att ha blivit skandalöst bemött i vården i samband med vår sons för tidiga födsel och död.
Min förläggare rådde mig till att inte göra det. Hennes argument var att historien, som i mitt fall är plågsamt sann, ändå kommer till sin fulla rätt och att namngivande av läkare och sjukhus endast skulle fungera som hämndmedicin för stunden. Jag gav med mig mycket motvilligt.
Boken kom ut, en del tid gick och jag är glad att vi tog beslutet att inte namnge någon.
Min berättelse är nämligen allmängiltig. Just genom att inte hänga ut enskilda läkare eller sjukhus lyckas boken (som jag ser det) bättre med att ifrågasätta empatiförmågan i sjukvården som system, och inte maffialikt hämnas på individer som betett sig illa mot mig.
För det var sjukvården som system som fallerade, och det ville jag skildra, inte människor med namn, vanor och privatliv.
Förläggare Magnus Bergh har vid flera tillfällen (Expressen 25/8, DN 4/9) försvarat utgivningen av Lundgrens roman med att det är en skakande historia om en mer eller mindre försmådd kvinna som slår underifrån mot ett patriarkalt kulturklimat, att Lundgren skulle vara någon form av litterär outsider.
Det är ju dock helt felaktigt. Lundgren var redan före Myggor och tigrar en av landets mest uppburna författare, älskad överallt, omhuldad och uppmärksammad efter Pompeij. Att hävda att hennes bok är en form av gerillarörelse blir bara löjligt.
Jag kan lova Bergh att vi är många författare som befinner oss utanför de stängda fönstren. Men vår historia om hur vi behandlats av den kulturella eliten – som både han själv och hans författare är del av – är det tyvärr ingen på Bonniers som vill ge ut.
Publicerad i Dalarnas Tidningar 2007-09-06