Abortlagstiftningen har blivit en helig ko som ingen får peta på utan att bli degraderad till en hysterisk Livetsord-pastor. Det är synd. För det handlar om livet och om döden och om när livet uppstår, skriver författaren Marcus Birro.

Sverige är fullt av osynliga människor. De lever sina liv som i angränsande rum. Man får lov att lägga örat tätt mot väggen för att höra dem tassa omkring där inne. Men det krävs så lite för att man ska bli en av dem, en av medborgarna i landet Utanför.

På mindre än ett halvår har jag varit med om att förlora en son i för tidig födsel och en annan son i ett missfall. Jo, vi män är också "med om det."

Män sörjer de också. Det kan bara se lite annorlunda ut, ta sig andra uttryck. Tomheten kanske inte är lika fysisk men ändå lika känslomässigt påtaglig. Allt privat är allmängiltigt. Sorg drabbar oss alla i någon form och under någon del av livet. Jag visste inte om att det där landet fanns förrän jag klev in. Jag är ändå tacksam över att ha fått tillträde dit eftersom det vidgat mina vyer, givit mig nytt hopp om en barmhärtig, tålmodig och tolerant medmänsklighet.

Rimlig tidpunkt
Sorgen föder frågor, också sådana man inte kan styra över. Jag kan inte förstå att det upplysta, toleranta Sverige tycks ha så svårt för att diskutera dessa grundläggande frågor: När blir ett barn ett barn? Är det rimligt att tidpunkten när man kan göra abort tangerar tiden för när man kan rädda ett barn som fötts för tidigt?

Det är ett känsligt ämne. Särskilt som man är jag inne på minerat område. Man får lov att se upp var man sätter fötterna. Samtidigt kan inte kvinnorna ha monopol på abortfrågan just för att de är kvinnor.

Varje gång man diskuterar det här kopplas autopiloten på hos en väldig massa människor. De programstyrs. Röda lampor som det står kvinnors rättigheter på börjar blinka. Det är bra, helt nödävändiga lampor. Men de visar falskt ibland.
Jag är medveten om att det finns grumligt vatten där jag står. Men det får inte hindra en livlig och nödvändig debatt kring de här frågorna.

På vilket sätt främjas kvinnans rättigheter av att hon har över fyra månader på sig att avgöra om hon vill göra abort?
Kan det inte vara så att det i stället komplicerar processen ytterliggare, gör ett säkert ohyggligt svårt beslut ännu svårare, genom vetskapen om att fostret som ska avlägsnas allt mer liknar ett barn?

Jag är medveten om att de här frågorna väckts på grund av det jag gått igenom. Det är en förklaring. Det borde dock inte vara ett skäl att avvisa mig.

Internationellt sett har Sverige låg andel dödfödda barn. Men mörkertalet är stort eftersom Sverige valt att tala om dödfödda barn först efter den 28:e graviditetesveckan. Sverige borde närma sig WHO:s uppfattning att ett barn är ett barn i vecka 22. Här har Socialstyrelsen, i enlighet med den generösa abortlagstiftningen får man förmoda, bestämt att ett barn inte är ett barn förrän i vecka 28.

Svår debatt
Det här är en svår, grundläggande debatt om när liv uppstår, när ett barn blir ett barn och om kvinnors rättigheter. Ingen vågar ta i de här frågorna. Jag vill ingenting ha att göra med välklippta, kostymklädda Gud-galningar med moral och rättspatos på sin sida. Jag har i mitt skrivande alltid tagit upp de stora klassiska ämnena, konsten, kärleken, livet och döden. Jag har länge undrat varför tonläget alltid blir så gällt i just den här frågan.

Jag har inte fem öre till övers för religiösa fanatiker som ser Gud i varje foster. Men jag vet vad jag sett och varit med om. Och det jag varit med om reser dessa frågor.

Abortlagstiftningen har blivit en helig ko som ingen annan ska ha rätt att komma in och klappa eller peta på. Man riskerar att bli degraderad till en hysterisk Livetsord-pastor. Den rykande heta potatisen blir liggande.

Det är synd. För det handlar om livet, och om döden och om när livet uppstår. Det handlar om hur man förklarar för en nyförlöst kvinna att hennes barn som fötts för tidigt men avlidit inte är ett barn, utan ett foster och för kvinnan som ska göra en abort i vecka 22 att hennes foster i resten av världen betraktas som ett barn.

Det är en diskussion som är för viktig för att överlämnas åt fanatiker på bägge sidor.

Publicerad i Göteborgs-Posten 2006-10-27

tillbaka