UNGDOMAR BOR I ANNAN VÄRLD

När jag lägger örat mot Jonnas mage kan jag höra röster från en annan värld. Jag kan se en fot, en hand, ibland ett huvud. När jag drömmer om vårt barn drömmer jag om en närvaro, aldrig ett ansikte, aldrig ett par ögon. När jag drömmer om framtiden är jag en fårad far, med tunna blyertslinjer runt ögonen, som spår av tid, som små veckade dikeskanter från en väg som aldrig var min men som jag halkade in på, av misstag eller av lek.

Jag var vacker när jag var ung. Flickorna samlades runt vårt bord på krogen. Jag besvärjde mörkret med alkohol och sång. Jag levde mitt liv utan tankar på framtiden. Nu är framtiden här.

Jag stannade till häromdagen, i det salta gruset, under locket av grått och började rota i fickorna. Jag hade tappat något. Hade jag med mig allt? Plånbok? Ja. Nycklar? Ja.

Jag stod där villrådig med en hel värld utslagen som en blomma inuti mig och jag hade aldrig trott annat än att jag skulle kunna ta mig tillbaka dit när helst jag önskade men häromdagen, som en katastrof, föll hammaren.

Jag kommer aldrig mer få se de där människorna, röra vid de där ljusa, varma händerna, känna deras hår mellan mina fingrar, se in i vänners ögon, rasa över staden som en väldig brand.

Det är förbi. Det är lika dött som Adam och det var inte särskilt sorgligt, bara som en hastig värk i magtrakten, bara som när en ängel går rakt igenom dig på affärsgatan en förmiddag i december när du lyckats lura dig själv att ha allting annat i huvudet.

Jag gick vidare. Jag såg unga mödrar och fäder i ögonen när de kom gående utanför galleriorna med sina barnvagnar och jag drack en flaska vatten och såg faktiskt solen bryta fram genom molnen för en kort stund.

När jag lägger örat inåt, mot mig själv, kan jag också höra röster och skratt från en annan värld. Min egen värld, från förr, när jag drömde så hårt och ensamt om det jag har nu, när jag inbillade mig att det jag har nu skulle vara en nyckel till alla former av lycka men när jag inte förstod att lyckan alltid står att finna utanför mig själv, som i sparkarna i Jonnas mage.

Jag kryper upp och ihop som ett litet, litet barn i Guds hand och känner den eviga, uråldriga livslinjen i Guds hand medan han bär mig och vaggar mig till vila, ro och tillförsikt. som räknar veckor och dagar.