VARFÖR MÅSTE ALLA TYCKA SAMMA SAK?

Det borde vara lag på att inte få ha träningsbyxor på sig ute. På söndagarna strömmar det vanliga folket ur sina bakfulla opiumhålor till lägenheter och balanserar pizzakartonger och kinamat över nollgradiga gator och torg. Det ser så vansinnigt ovårdat ut. Jag blir mer och mer lik Mats Gellerfelt för varje dag.

I mina egna träningsbyxor lunkar jag ut i köket och brygger mitt italienska superkaffe medan jag lyssnar på Ring P1. Det är ett roligt program.

Häromdagen berättade en före detta prostituerad att hon trivts med sitt jobb, att det skänkte henne ett människovärde. Det fattar ju vem som helst att hon är ett undantag. Likafullt finns hon. Men det tolereras inte.

De politiskt korrekta kastar sig som Cujo över telefonerna och ska berätta för oss och henne att hon har fel, att hon uppenbarligen inte alls känner som hon gör. Likadant var det när tidningen Veckorevyn intervjuat en lycklig hora. Då börjar det ringa i klockorna.

Alla superkorrekta människor med tydligt iordningställda åsikter förfasade sig på bloggar och på debattsidor. Det var förkastligt och fel att alls låta henne komma till tals.

Varför det? Vem äger tolkningsföreträde? Den lyckliga horan eller debattörerna med färdigredigerade åsikter? Finns hon inte om vi väljer att tysta ner henne? Det hela stinker gammal öststatskommunism lång väg.

När man skarvade med sanningen för att få den att passa sina egna syften. När man raderade ut misshagliga personer från fotografier. När man hade en sanning och sedan lät folket anpassa dig efter den i stället för tvärtom.

Jag tror att de flesta fattar att den lyckliga horan är i väldig minoritet. Men hon finns säkert. Att inte låta henne komma till tals för att det kan sabba ens sanningssyn, ens samhällsbild, ens politiskt korrekta åsikter, är ju helt värdelöst.

Vad ska man göra med sin kärlek till medmänniskan när den inte är besvarad?

Lika infekterad är abortfrågan. Jag var en av dem som hade min sanning klar. Efter det jag varit med om har jag det inte längre.

Den politiskt korrekta filten bredes ut över allting. Pusselbitar slipas rättänkande och korrekta så att de passar in i pusslet, passar in i hela bilden. Det är tragiskt.

Nåja. I våras fick jag höra av högt uppsatta journalister att det jag skrev om italiensk fotboll "inte var riktig journalistik". För två veckor sedan fick jag ett indignerat mejl av Aftonbladets sportchef där han uttryckte sin glädje över att jag inte skrev för hans tidning. Han beklagade också min naivitet och var allmänt oförskämd.

I måndags mottog jag priserna som Sveriges bästa sportbloggare och Sveriges bästa krönikör.

Så kan det gå.

Hämnden serveras alltid iskall och alltid trerätters.