JULEVANGELIUM ENLIGT MARCUS

En del löv har fortfarande vägrat släppa greppet. "Punkar-löv" tänker jag och ler. Solen syns för första gången på tusen år. Det är julafton igen. Det är barndom staplad på barndom. Det är taffligt inslagna paket under plastgranen. Det är samkväm och sprakande eld. Andra jular började med försiktigt uppvärmd glögg. Nu är det kaffe och laxmacka.
Jag är rädd. Jag vet inte riktigt för vad jag är rädd men jag sänder denna rädsla som en bön på hästryggen att löpa fram på. Min rädsla är en vit springare över svarta vatten.

Viktigare ändå; din rädsla är av samma sort, av samma art. Vi är människor efter ödeläggelse, vi alla. Därför behöver vi varandra.

Något år stod jag packad och svajade på midnattsmässan i domkyrkan i Göteborg och tog emot nattvarden. Spriten var ett nät mellan mig och Gud. Allting fastnade där. Ingenting nådde fram. Ingenting rent fanns kvar.

Julen är barnens högtid. Det är självklart att det sotsvarta drag av missmod jag känner kommer från denna saknad efter barnen som aldrig fick bli, är en brist, en defekt i hela min existens.

Men den vägs upp - i varsam hand av Gud - av en lätthet och berusad glädje för barnet vi väntar i detta nu.

Den där sorgen är ett svart hål i svart rymd. Den är svart i det svarta. Den är en rund ring av mörker inatten.

Men jag tar mig fram med galghumor och den nyktres maniska lust att arbeta. Jag sorterar ner mig bland orden.

Kärleken är att sträcka ut en hand i vimlet av främlingar, är en promenad genom varuhuset mitt ipanikångesten, är att svara vid okänt nummer mitt i natten, är en varm hand genom brevinkastet halv fem på morgonen när du inte kan sova och väntar på tidningen och dess nyheter från en medkännande värld, med handen i hakan vid köksbordet och med blicken som en död sten på fönsterblecket.

Kärlek är du som läser detta, som gör mig verklig och viktig i en tid och ett land där vi envisas med att lyfta upp mobbarna och lägervakterna till mediala hjältar.

Och att stå upp nykter en hel jul med värdigheten i behåll.

Så God Jul till alla som läser det här. En glimt från mina ögon dröjer kvar i alla ögon som rullar över dessa rader.

Hoppas julklappspapperet når er till midjan. Hoppas ni får det ni drömmer om. Hoppas ni kan sova tryggt och varsamt i natt och att det snart börjar märkas att vi faktiskt går mot ljusare tider.

Vi är dessa ljusare tider tillsammans. Vi kan sträcka ut en mjölkvit hand genom natten och vidröra varandra utan att behöva vara rädda.

Mina vita springare står nöjd och lugn i stallet hela natten. Jag är inte rädd längre.

Det är helt och hållet er förtjänst.