BLODET ÄR LJUS I MINA ARTÄRER

Jag har sovit dåligt. Umgåtts med låga tankar hela morgonen. Blicken har fallit ner död vid fönstret, som flugor i ett sommarhus. Jag har levt med öppna spjäll. Jag har ställt upp en dörr av ljus på glänt, mot mörkret. Som en sylvass skarp klinga av morgonljus när den skär över himlen. Just när man trodde att dagen inte skulle gry så gör den det! Fantastiskt i sin enkelhet. Du tassar upp, lättad över att dagen kom i dag också.
Årets sista dag. Sammanfattning och vemod. Förväntningar och framtidstro. Löften och svek.

Mitt i det här årets perverterade sörja av mediala mobbare, cyniska psykopater och avträdesstinkande idioti och förakt för svaghet, finns också infällda hjältar, små blomster mellan boksidorna. Medmänniskor med sina hjärtan i kupade händer. Små parkeringsfickor mitt i tiden för sådana som oss, som inte lärt oss hur man lever sitt liv, som fortfarande storögt vaknar varje morgon och med ett barns varma och trösterika förväntan bär sin skräck genom rummen.

Så starkt livet ändå är. Som när Gud rörde vid våra liv den där vindstilla morgonen i juni när vi fick ett befruktat ägg tillbakasatt i Jonnas kropp. Vi hittade flera stycken skimrande guldtior på vägen till sjukhuset, tog den tysta hissen alla de där våningarna upp i den azurblå himlen och jag sade "Vi har blivit rörda vid" för det var så det kändes, som om rummet fylldes upp av en närvaro utanför oss själva. Själva luften i det där rummet gick åt, den rogivande musiken trängdes undan av en närvaro som var lika tydlig som när en vän från förr smyger upp bakom en vid bardisken och lägger händerna på dina ögon och frågar vem det är.

"Det är Gud."

Vad har jag då gjort i år? Skrivit färdigt en roman, skrivit hundratals krönikor och radiokåserier, texter, bloggar, dikter. Jag har vunnit flera priser. Jag har suttit tom och tyst under stjärnorna mitt i natten och tänkt fram mitt liv från förr, tänkt det så starkt att det kommit att glöda i natten, som en välsignelse, som en bön.

Jag har varit i Rom och gått rak i regnet. Jag har tänt ljus vid minneslunden. Jag har haft min hand mot Jonnas mage och känt vårt barn röra sig, slingra sig, hälsa tillbaka. Jag har fått en del smällar och jag har sett döden flytta fram ett hack i familjespelet när morfar dog.

Jag är diktare. Jag har tunn hud. Blodet är ljus i mina artärer. Du är också diktare. Dina ögon gör den här texten verklig. Utan dig är jag ingenting. Vi är varandras ljus. Vi är varandras raketer över den hesa svarta himlen nu i natt. ...som under året lärt sig tacksamhet och som under det nya året hoppas den baktalade godheten pillar cynismen i sina döende ögon.