EN GÅNG VAR VI STORA DIKTARE

Allting heligt har långa koppel och släpas genom grådaskig sörja, genom snövallar och mörker. Vi värker ur oss allting som en feber. Jag trodde att min nykterhet skulle skänka mig mer delaktighet. Jag trodde jag skulle älska sammanhangen, medborgarna i detta märkliga, nyvunna land.
Men vad är det för människor? Häromdagen tog min flickvän fotografier av mig i smyg medan jag förfärat tittade på en såpa på teve om människor på en nöjesbåt, personal och drängfulla passagerare.

Ingen av dem lyckades få ihop två fullständiga meningar på raken. Och då hade de inte börjat dricka ännu. Mitt ansikte på de där bilderna, plågad som om någon satt fast elektroder på mina testiklar. Och detta är ändå människor vi förväntas känna sympati för.

Och så! På en annan kanal; tre muslimska kvinnor som i både makeup och slöja gick runt och förfasade sig över allting. Ständigt denna dörrmatta för muslimerna.

När ska de på riktigt få stå till svars för vad som står i Koranen? När får påven en egen programserie? När kommer Ulf Ekman att bjuda in Göran Skytte till några timmars gammeltestamentlig orgie i SVT?

När får vi se bögarna slåss för något annat än sig själva, sin egen självklara rätt att piska upp varandra på bussflak? När tar kyrkan ställning för någonting utan att hålla upp ett ängsligt finger i luften?

När ska de tre muslimska kvinnorna be Carl Hamilton om ursäkt för att de vägrade skaka hans hand? Ur vilken grotta hämtades denna brist på den mest grundläggande civilisation?

Jag stänger av teven och står vid mitt tornfönster och ser adventsljusen lysa i alla fönster. En frälsare kommer snart. Han fyller år.

Men var är hon som vägrar löpa i andras radband? Vad är hon som inte hundlikt följer den försoffade massans obönhörliga, druckna sorlande och går sin egen väg, i revolt, i ilska, eller i solidaritet?

En gång var vi ett land av stora diktare. En gång satt det människor ute i de röda stugorna och var det här landet. Nu vill alla till Stockholm och dricka ljummet kaffe i farten och tycka att det är trångt överallt.

Jag är mer isolerad nu än när jag drack. Det blir allt färre gator att röra sig på. Allt färre vänner att ringa. Jag ber en bön om att allting som kastades upp kommer ner mjukt och varsamt.

Jag har ingenting emot att vara den där människan som går ensam.

Jag tror på individen i kollektivet, på henne som skriver sanningar utan att tänka på risker, läsare eller den rådande mobben av allmänhet som på allvar tycker Robert Wells är charmig och tror att folklighet alltid är samma sak som lobotomerade snarkningar i sömnen.

En frälsare är oss född. Han fyller år snart.