JAG BLIR UTMÅLAD SOM EN FIENDE
Den vulgära avarten i den politiskt korrekta tjatterkören av damer och fega herrar fräser så saliven yr kring fradgastinna käftar.
Låt oss, till skillnad från dessa, titta på fakta:
Jag har under lång tid slagits för utsatta kvinnors rättigheter i sjukvården. Jag har skrivit artiklar i alla de stora tidningarna och debatterat frågan i radio och i tv.
Jag har gått i demonstrationståg. Jag har talat på Sergels torg. Jag har gjort mig till röst för alla de kvinnor (och män, för jämnställdhet handlar om båda könen) som blivit illa eller inte behandlade alls i vården.
Jag har tagit striden för gravida kvinnor som nekats sjukskrivning av försäkringskassan fast deras läkare sjukskrivit dem. Jag har skrivit om detta i flera olika sammanhang.
Jag har slagits för kvinnors rätt att bli trodda på inom mödravården, för en noggrannare och bättre kontroll vid inskrivning där.
Jag har i flera artiklar slagits för de ekonomiskt sämst ställda kvinnorna och deras situation.
Jag har skrivit en hel bok, Svarta vykort, som bland annat handlar om att synliggöra kvinnors, och mäns, utsatthet inom vården i allmänhet och mödravården i synnerhet.
Allt detta har jag gjort av självklarhet i det tysta medan vulgär- och mediefeministerna bråkat internt, och målat ut mig och andra som fiender.
De har slagits för... inte fan vet jag... sig själva kanske. För den berusande känslan av makt.
De borde skämmas.
Att jag över huvud taget ska behöva skriva en sådan här hemsk, självförhärligande text i syfte att försvara mig är ett symptom på hur vansinniga en del feminster blivit.
Och så säger de att det är jag som är antifeminist och bakåsträvare.
Medan de själva suttit på kaféerna och tjattrat och målat ut folk de inte känner som fiender och hatat halva mänskligheten har jag och andra män i det tysta verkligen gjort skillnad.
Fy fan!
Perspektivförskjutning var ordet...