När jag bodde i den där lägenheten på 21 kvadratmeter vid Svingeln i Göteborg såg jag människor komma och gå. Jag kunde stå en hel dag vid titthålet i dörren och se dem gå iväg på morgonen och se dem komma hem på kvällen.

Jag kunde höra dem slita i sina nycklar, stampa av sig regnet, ställa ner matkassen med kvällstidningen, örter i kruka och köttfärssås på burk.

Jag kunde höra deras hälsningsfras om de bodde med någon. Jag kunde höra deras toaletter spola. Jag kunde höra vilka tv-program de såg på. De hjälpte mig att stå ut.

Deras symfoni av ljud, deras faktiska existens gjorde att jag själv kände mig mindre ensam. Jag bodde i det där huset i tio år och under den tiden hann par gifta sig, skilja sig, flytta ihop och flytta isär.

Jag drack billigt vitt vin och talade för mig själv. Jag såg namn dyka upp och försvinna på små, vita, tillfälliga tejpremsor på dörrarna. Jag hörde fester som jag blev bjuden till men aldrig gick på.

Jag såg när ett par kom tillbaka från BB med en liten dotter och jag såg ambulansen slunga sitt blåljus mot fasaden en natt för att hämta Persson en våning under. Han dog. En ung kvinna flyttade in.

Jag spanade på henne på gården och i tvättstugan. Hon såg mig aldrig och gjorde hon det hade hon den goda smaken att helt enkelt ignorera mig.

Jag såg människor i min egen ålder leva helt andra sorters liv, vuxnare, värdigare kanske men det störde mig aldrig. De tyckte kanske inte om mig, det vet jag inte, men det ändrade inte min uppfattning om dem. Jag hade bestämt mig för att tycka om dem.

Jag hade tjejer hemma ibland (som jag lyckats lura hem på fyllan) och de förstod aldrig det roliga i att stå en hel dag vid ett tittöga och se sina medmänniskor förbereda sig eller avsluta en dag i sina liv. För mig var det rena magin.

Jag levde mitt liv genom mina grannar. Det är ett liv det också. Kanske det bästa jag någonsin haft. Helt säkert är det i alla fall att det billiga vita vinet (och Haydn) hjälpte mig igenom de där åren. Jag hade mycket kul.

Jag kan sakna alla dem jag studerade genom min stjärnkikare som bodde i huset mitt emot. Jag kunde tala med dem. Jag tyckte de förstod mig. Det var en väldigt vacker och kravlös vänskap.

Jag visste vad de åt till middag på tisdagar, hur de älskade med varandra, deras morgonvanor. Ett tag förde jag statistik över deras samlag, deras måltider och när de fick besök.

Det var roligt, som en diskret form av onyttigt tidsfördriv. Nu lever jag ett viktigare, bättre och värdigare liv. Men jag saknar mitt tidigare.

När detta läses har jag för övrigt antagligen just stigit upp och spanar ut genom ett fönster i Vansbro. Nu är Dalarna hemma. I alla fall för några timmar.