Jag håller på att förvandlas. Jag kan se det när ögonen möter spegeln. Det är inte som hos Kafka. Jag vaknar inte en morgon och är förvandlad till en skalbagge. Det här är en förvandling som skett över tid, sedan jag blev nykter och delaktig.

Jag tillbringade 15 år, nästan halva mitt liv, i en lätt drucken dimma, i en snårig sumpmark full av tillfälliga eldar, kvinnor, gator och kickar.

Jag ångrar ingenting. Jag högaktar vanligheten. Jag högaktar människors vardagliga strävan att få sina söndrade liv att hänga samman.

Allting skriker åt oss att ge efter för vår inre bödel. Tv matar honom. Media matar honom. All förbannad cynism skjuter fram fat med drypande idioti.

Jag har gjort vandringen från banalt och icke förpliktigande radikal, till en varmhjärtad och stryktålig moralist. Det var kanske inte riktigt meningen. Men livet lär oss saker.

Livet skänker oss goda och onda ting. Vi får inte alltid det vi ber om, men vi får alltid något annat i stället och ibland kan det vara lika bra eller bättre.

Vi är många som startar om varje morgon. Som släpar drömmarna i bakhasorna mot frukostbordet. Starkt kaffe. En tappad trött blick bakom gardinen. Ögonkast som kryper som insekter längs regnvåta trottoarer.

Vi blänger surt på varandra i matkön. Vi tar en nummerlapp. Vi köper den nya glöggen och vakar noga över kastrullen så att den inte kokar. Alkoholen försvinner då.

Vi behöver varandra. Vi stöter till varandra på bussen, och det är som om våra kroppar osynligt stjäl lite värme.

Vi tar sömntabletter för att kunna sova. Det är som om vardagen inte är färdig med oss på kvällen. Vi får lära oss klä av oss vardagen, lager för lager, som hud, som kärleken till en flicka vi träffade men tappade bort i dansens virvlar, då, förr, när vi var unga, för länge sedan.

Hon ringer igen. Ni har inte talat med varandra på nästan 15 år och du frågar varför hon lämnade dig den där gången men hon ser oförstående på dig när hon svarar:

Jag lämnade dig aldrig. Det där är en lögn. Det är inte så det fungerar. Vi lämnar aldrig varandra.

Du bär hennes ord som smycken, som en hand full med små, små diamanter.

När du ler mot en medmänniska i dag upptäcker du till din förvåning att hon ler hon också. som är tacksam över att inte behöva stå där och kolla så att glöggen inte kokar.