Ingen kan som King trollbinda läsaren precis vid gränsen mellan det ordinära vardagslivets sista utpost, vid stupet som plötsligt öppnar sig, vid den labyrintiska nattens skälvande hetta. Både i Död zon och i Lida beskriver King bilolyckor.

Han höll sedan själv på att förlora livet på riktigt i en för några år sedan. Vägen tillbaka till livet har skänkt honom en ny dimension, gjort honom ännu bättre.
Liseys berättelse, som kom för något år sedan, handlar om hustrun till en nyss bortgången framgångsrik författare. Kings signum: skräcken och bortanför-livets ständiga närvaro, låter vänta på sig. Man kan bara ana den genom de första 400 sidorna. Det är en roman om sorg, om kärlek, om konstens källa, om varifrån vi författare och ni läsare går tillsammans för att mötas. Jag har inte blivit så drabbad av en roman sedan jag läste Marcel Proust för tredje gången för en tid sedan.

I dagarna slog jag ihop pärmarna till hans senaste bok, Duma Key, om en man som förlorar en arm i en olycka och efter en skilsmässa flyttar till ett hus i Florida. Han börjar måla, guidad av det rogivande mumlet från havets vågor över snäckskalen under huset. Något övernaturligt eller läskigt händer egentligen inte förrän efter 300 sidor. Det är mästerligt berättat om konstens villkor, om talangens fordran, om priset man får betala för att följa sin ingivelse. Och den stilla sorgen vid upptäckten av att man alls inte haft något val över huvud taget.

Jag läser ut den tjocka boken med en stingslig ängslan. Jag vill inte att den ska ta slut. Hur ofta känner man så med en bok? Den är så levande. Den är nästan inte skriven, utan mer berättad, Kings ord löper rakt in som en dikt av Tranströmer, som en varsam film.

Jag försöker leta efter några ord om hans böcker på de stora tidningarnas kultursidor. Men de är lika döda som Adam. De är så halsbrytande upptagna av att darrande krita upp sina positioner, som spattiga knarkare. De bryr sig enbart om sådant som inte rör vid mig med en kritvit, sval hand ens. Varför är de så?

De diskuterar Malte Perssons nya roman och jag fattar ingenting.

Jag minns Det av King från 1987. Jag släpade den där över tusen sidor tjocka boken överallt, i skolan, på rasterna, till fotbollsträningen. Jag levde i hans värld. Min egen betydde ingenting.

-Stephen King är en god inkörsport till annan litteratur, sade bibliotekarier och svensklärare på den tiden.

Det är förvisso sant. Jag har upptäckt många litterära genier. Men nästan ingen kommer upp i Kings klass när det gäller att fånga mig i en berättelse om konstens, mänsklighetens, kärlekens och vardagslivets villkor. King är en av de bästa författarna i dag, i sin egen rätt.

Tänk om människorna i kulturvärlden kunde fatta det, om de kunde få ur sin tumme ur hela den inavlade, politiskt korrekta och trångsynta kulturvärldens ändtarm och sluta vara så förbannat fördomsfull.

tillbaka