Hela Sverige är fullt av historier. Hela landet är en obevakad tunnel med nyputsade väggar. Vi har fickorna fulla av tusch. Ni som skriver för byrålådan är alla litteraturens Röda Nejlika. Ni räddar livet på tusentals historier.

För när allt kommer omkring, vem förutom du kan berätta din historia?
Och ser man efter riktigt noga ska man finna silvertunna trådar som binder samman varenda människa på hela jorden. Vi är en del av varandras historier. Vi behöver varandra.

Jag har skrivandet som yrke. Men jag har aldrig gått en enda utbildning. Jag är självlärd, en autodidakt. Jag är en av er. Enda skillnaden är att mina byrålådor har ögon. Jag blev inte författare för att ha något fint att kalla mig över kvällsgroggen i takvåningen nere vid vattnet. Jag skriver inte böcker för att kunna sitta och humma med de andra intellektuella i de syrefattiga kulturella rummen.

Jag har aldrig varit och kommer aldrig bli en del av den världen. Jag har ingen förtvivlat hårt eftersökt position att försvara. Jag skiter i mitt anseende. Jag skriver böcker för att överleva, för att berätta en historia, för att jag måste, för att orden som rusar framåt på den här skärmen gör omvärlden en smula mer begriplig. Sådana som vi måste göra världen begriplig, annars hotar den stiga över sina breddar och översvämma oss.

Skrivandet håller farorna borta, skänker tröst och lindring.

När Jens Runnberg och Dalarnas Tidningar hörde av sig och frågade om jag ville vara med i det här projektet tvekade jag inte länge. Framför allt för att jag under mina framträdanden runt om i landet vet att skrivandet är en folklig, närmast underjordisk gerillarörelse, och dels därför att jag själv alltid bedrivit en högst privat (och i varierande grad lyckad) gerillakrigföring mot den härskande kulturaristokratin.

Samma namn, samma svettiga tyckarproffs, samma ängsliga hållning och outhärdliga feghet kännetecknar till stora delar Sveriges samlade kulturdiskussion av i dag. Men det är bara locket vi ser. Lyfts det av (och det är det vi gör med gemensamma krafter) ska vi finna en hel värld av ord, tusentals dansande Tingelings och en kulturell nyfikenhet och upptäckaranda som kommer få de stora herrarna (och damerna) på landets större kultursidor att förorena sina högt uppdragna underbyxor i ren panik. Det är aldrig tack vare utan alltid trots det stelbenta, snobbiga och outhärdligt politiskt korrekta kulturklimatet som människor sitter på sina kammare och skriver!

Det här projektet är tänkt att vara en liten del av denna rörelse.

Jag kommer att sitta med öppet sinnelag och hjärta och läsa vad ni väljer att skicka in (till Borlänge Tidning, inte hemsidan, webmasters anm.). Jag kommer bedöma och uppmuntra. Kritisera när det passar sig och kan vara till gagn för ert skrivande. Ni har alla olika ambitioner med det ni gör.

Jag finns här som ett bollplank, som en främling att lita på, en gammal vän man springer in i på en tågstation, och kanske kan jag hjälpa er med att lyfta ert skrivande en aning, uppmuntra er.

Tillsammans är vi en bulldozer rakt in i kulturparken. Ta den chansen. Det är skitkul att åka bärsärk med en bulldozer.

Den folkliga konsten är en drake som vaknat

Publicerad i Borlänge Tidning
2006-05-03

tillbaka