livet på insidan

Det finns en ny tyngd i Marcus Birros författarskap – det blev tydligt redan med hans märkliga och upprörda "Diktskola – författarens guide till Galaxen" som utkom 2003 – och som på sätt och vis följdes upp med romanen "Flyktsoda". I hans nu aktuella diktsamling "43 dikter" kan man ana allvaret redan innan samlingen öppnar upp sig – inledningsvis citerar han Céline "Röker inte. Dricker bara vatten. I säng åtta på kvällen. Aldrig nattsudd. Aldrig något svammel. Livet är på insidan." Vackert så.

Det är uppenbart att Birro söker sig fram. Och att han gärna gör det utanför allfartsvägarna – jag kan till exempel inte komma på en enda samtida författare som hade vågat skriva en dikt om Dan Andersson. Birro vågar. Han har ett ärende. Och han är, som det brukar heta i reklamfilmerna för actionfilmer, förbannad. "Deras skräck för det självlärda geniet kände inga gränser/jo en gräns/Dödens/Deras efterföljare finns mitt ibland oss/Fördriv dem ur tid och minne/fördriv dem ut ur de kulturella rummen."
   
Det finns också en annan slags ton, en djupare basgång av sorg som ekar genom samlingen: "Basketkorgens nät fladdrar till/men ingen boll/För att det inte skall skallra sönder öppnar jag fönstret/och kisar genom diset/Ser något grått komma närmare/ser något grått långsamt träda fram/Och bli du" Livet är, som Céline skriver, på insidan. Hos Birro är insida och utsida i ständig korrespondens med varandra. "43 dikter" är en intensiv, vacker och nödvändig diktsamling från en författare som allt mer framstår som en av de viktigaste rösterna.

Kristian Lundberg
Sundsvalls Tidning

tillbaka