en ärlighet som varar längst

MARCUS BIRRO
Flyktsoda
Tre böcker

Det händer allt för sällan att jag förvånar mig själv. Mina litterära fördomar är cementerade.
Efter flera hårda år i litteratursvängen vet jag exakt vad jag vill ha - och hur det skall se ut. Jag blir i värsta fall en nidbild av mig själv; den inskränkte kritikern som ratar det som är främmande och hyllar det som bekräftar den egna självbilden. Ytterst mänskligt. Och naturligtvis ytterligt klandervärt. Vad är tråkigare än en förutsägbar kritiker? Naturligtvis en förutsägbar författare.

Jag var imponerad av Marcus Birros diktskola - som han kallade författarens guide till Galaxen. En del av dem råd han lärde ut skulle han behöva praktisera själv - inte minst genom att stiga undan en smula från sin egen text. Ibland slår det biografiska hjärtat snabbare och hårdare än det litterära.

Nu utger han Flyktsoda - en berättelse som formas till en slags negativ bildningsroman, där jaget förintas och allt mer försvinner ifrån sin autentiska bild av sig själv. Flyktsoda. Känns begreppet igen? Naturligtvis. Ebba Grön: "Flyktsoda ta mig iland. Sätt mig i brand." Och flyktsoda är vad det handlar om. Lukas är en alkoholiserad skådespelare.
Han får en möjlighet att lämna de förlamande vardagen i Göteborg. Beskrivningen av honom och hans vardagsliv - de inre monologer som rusar genom honom - är närapå mästerligt skildrade.

Själva ramintrigen är det inte mycket att orda om. Den stora vinsten finns i-stället i den formidabla beskrivningen av ett unikt liv - ditt som mitt. För att återknyta till inledningen i min recension så borde jag tycka illa om Birros roman - den är förutsägbar. Förenklad. Dock. Den bärs fram av ett mänskligt ursinne - och det som är botten i dig är också botten i mig. Den vinner på sin fräna ärlighet.

Kristian Lundberg
Norrköpings Tidningar 2005-10-11

tillbaka