recension 43 dikter

Marcus Birro - född 1972 i Göteborg - är poet, författare och krönikör på Sveriges Radio P3. Han debuterade tillsammans med sin bror Peter med diktsamlingen "Det oerhörda/I den andra världen" och har sedan dess givit ut ett tiotal böcker, mestadels romaner. "43 dikter" är hans andra egna diktsamling och i medskicket från förlaget framhåller han att det varit befriande att skriva dikter igen.

I samband med utgivningen turnerar Marcus Birro genom landet och i kväll uppträder han på Folkets hus - här i Örebro, en föreställning som varit slutsåld sedan länge.

43 dikter tillägnas författarens förtidigt födde son som aldrig fick fäste i livet. Dessa inledande rader ger av förklarliga skäl ett sinnestillstånd som spiller över på övrig text. Om en medveten vilja till detta finns vet jag inte, men det fungerar då merparten av dikterna befinner sig i någon form av mellanskikt.

Det kan vara glappet mellan ungdomsår och vuxenhet som gestaltas men det kan lika gärna vara en sammanblandning av avstånd och närhet till inte längre levande kulturpersonligheter som i "Död sen länge" (Dead But Dreaming). Där genomgår jaget en förvandling och blir på en och samma gång den nu skrivande författaren samtidigt som han är Marcel Proust. En omfattande kontextuell metafor som avslutas med raderna: "Jag är jag/som är en annan som går här nu/skriver det här/Död sen länge/sen 1922".

Proust är inte den ende namnkunnige författaren och poeten som figurerar i "43 dikter". Här finns också Dan Andersson, Pablo Neruda och den spröde nyväckte poeten i Il Postino, spelad av Massimo Troisi som dog kort efter att inspelningen av filmen avslutats. Ytterligare en känd kulturpersonlighet finns med; kompositören Antonio Salieri, som levde samtida med Mozart och som trots sin musikaliska förmåga fick nöja sig med att leva i skuggan av virtuosen.
När man späckar en diktsamling med så många tunga namn, får det mig som läsare att leta kommunikativa samband till övrig text, och jag tror mig ha hittat ett och annat. Bland annat de gränslandsfenomen jag tidigare nämnt men också en spänning mellan vedertagna kulturyttringar och en radikalitet som diktarjaget framskriver. Kanske mest framträdande i dikten "En av ER" där poeter, folkets diktare och konstnärer intill förlamning jämför sig med litterära och konstnärliga storheter av mer borgerlig karaktär. Mot slutet av dikten jämförs folket med en drake och en förhoppning om att det snart är de som dikterar villkoren.

De 43 dikterna är måhända inte så okonventionella som förlaget vill göra gällande; många är välbekanta både till form och innehåll och sextio- och sjuttiotalens radikala knäckprosapoesi känns inte långt borta. Om det är bra eller inte har jag ingen uppfattning om däremot vet jag att min absoluta favorit i samlingen är "Till Jonna". Där faller ord och strofer på plats och landar som en av de allra vackraste kärleksdikter jag mött på mycket länge.

"Åttatusen kvällar och vi har inte talat ut än/Fyra hundra dikter och vi har inte förstått ett ord/Åttatusen kvällar och vi skiter i att tala ut/Fyrahundra dikter och alla är dina".

Agneta Rosendal
Nerikes Allehanda - 2006-11-07

tillbaka till böcker
tillbaka till startsidan