underhållande lustmord på göteborg

Skådespelaren Lukas Destino är en asjobbig typ, en av de där man hellre umgås med i en roman än i verkligheten, och helst inte alls. Lukas är nämligen heltidsalkis, ingen hobbysupare utan en man som verkligen tar sin självdestruktion på allvar.

När vi möter honom har han fått sparken från Götebrogs Stadsteater; det förvånar honom inte, och han anklagar ingen. "Allra minst sig själv". Däremot anklagar han hela världen för sitt eländiga liv: supande idoler som Bukowski och Richard Burton ("det satans fyllot"), oförstående lärare, korgarna, Systembolaget ("som öppnade dörren till paradiset", alla rockstjärnor utan undantag och inte minst teaterrecensenterna.

Det är en praktfull tirad och ett av exemplen på den språkliga energi som får boken att leva trots den alkoholistiska tristessen.

Till det underhållande hör också lustmordet på hatobjektet Göteborg,liksom den sorglustigaskildringen av Lukas vardagsbestyr. Men ju längre han kommer i sin helvetesvandring, desto mer amoralisk blir han; nya gränser överskrids omärkligt, han sviker allt och får till slut en ung flicka att betala in natura för den smuggelsprit han sälker. Seriösa missbrukare har ingen heder, det framgår med all önskvärd tydlighet.

Lukas hänvisar själv till en "fucked up" gen som en av orsakerna till sin skenande alkoholism, och varför inte. Men dessutom lider han av bristande talang, känner sig som en konstnärlig medelmåtta och kan omöjligt leva med det. Han genomför (duktigt supande) en turné med Riksteaternm men tåergår sedan till dagordningen där nsäta punkt är att dricka bort den bostad som räddat honom från att bli ett bänkfyööp. Det tar sin tid, men genomförs med obeveklig konsekvens.

När tragedin djupnar kan tonen ibland bli högstämd och metaforiken yvig på ett sätt som gör mig tämligen nervös. Men Birro lyckas göra sin hopplösa huvudperson så sammansatt att jag aldrig tappar intresset för honom, och det är sannerligen ingen dålig prestation. Jag undrar rentav om inte Flyktsoda mitt i allt det tröstlöst pissgula säger något ganska vackert om det där med att vara människa.

Jan Ceder
GT 2005-10-17

tillbaka