tack för att du lämnade stan, birro!

> Flytten från Göteborg gjorde att Marcus Birro gick in i ett exceptionellt kreativt flow.
> Johan Hilton läser förtjust hans nya diktsamling

Tack gode gud för att författaren Marcus Birro till sist tog sitt pick och pack och drog från Göteborg.

Inte för att han på något sätt skulle ha förpestat stan eller gjort sig omöjlig här.

Snarare tvärtom, vi är många som saknar hans kaxiga krönikor och välartikulerade aggressiva svada i P3-programmet Frank.

Samtidigt tycker Birro, sedan flytten till Norrköping, ha gått in i ett exceptionellt kreativt flow, som bland annat resulterat i pjsäen Krig hela tiden och den tyvörr lite förbigånga romanen Flyktsoda från 2005.

Flytten tycks, kort och gott, ha varit nödvändig. Inte minst för att återerövra ett algs ursprunglig lust till skrivandet och på sätt och vis börja om från början.

I nyutkomna 43 dikter återvänder denna Göteborgs forne enfant terrible gissningsvis därför till sin genombrottsgenre - lyriken. En litteraturens grundform han av någon anledning hållit sig undan sedan samlingen Skjut dom som älskar från 1997.

Det är välkommen genremässig återgång. Inte minst för att Birro så tydligt sticker ut i den sedvanliga mängden av perfektionistiska poeter och introverta lyriker.

Stundtals påminner han rentav - inte minst i dikterna Bröder och London Calling - om en annan lite luggsliten rock 'n' roll-poet: Joakim Thåström, som på sin senaste skiva Skebokvarnsvägen 209, i likhet med Marcus Birros 43 dikter blickar tillbaka på sitt liv för att söka sbar på den begynnande medelålderns alla frågor

Vad hände egentligen med alla ambitioner? Hur gick det för de där tonårspolarna vars folkölsblanka ögon glittrade i mörkret, men med tiden kom att bli allt dystrare? Och vem är jag i realtion till den jag var då?

Men Birro vore inte Birro utan de ständiga känsloutbrotten mot, snart sagt, allt och alla.

I flera av de 43 dikterna - det är, för övrigt, avgjort de bästa - drivs Birro av en oförställd, och för all del lite barnslig, tilltro till konstnärens förmåga att förändra liv, hejda tidens framfart.

Favoritförfattaren Marcel Proust är, exempelvis, ett av samlingens huvudmotiv tillsammans med Dan Andersson, Massimo Troisi och - naturligtvis - Birro själv.

Tilltalet i dessa dikter är djärvare än det egentligen låter. Birro är nämligen en totalt oironisk lyriker. I 43 dikter är tematiken alltid på liv eller död och balanserar genomgående på patetikens gräns.

Ibland trampar han fel och hamnar i sentementalitetsträsket.

Men vad gör det?

Konstnärer som på allvar kränger runt på marken och blottar strupen flr läsarna är en alldeles för ovanlig företeelse för att sådana småsaker ska grusa helhetsintrycket.

Johan Hilton
GT - 2006-10-02

tillbaka