birros blick bränner

Hur lätt är det inte att läsa som man hört, hur lätt att koppla filtret på, att lita till de bekväma fördomarnas blinda fläckar? Hur lätt är det inte att låta bli att läsa...

Bortom och vid sidan av den gängse bilden av bröderna Birro - rabulistiska och demonstrativt utlevelsepoetiska - och bortom och i skuggan av den äldre brodern Peters massmedialt spektakulära Hammarkullenepos, har Marcus Birro nu givit ut sin första egna diktsamling: Skjut dom som älskar. Det är en i många stycken finstämd och omsorgsfullt komponerad bok; ibland kanske till och med alltför villigt litterär, men ofta bokstavsskarp och rörlig, på en gång eftertänkande
och energisk.

Den inledande sviten Hon mjölkar sitt tigerhjärta åt hanarna... vrider sig kring kärleken och kring sveket och förnedringen som hör till den. Det Marcus Birro lyckas utvinna ur detta tema är inte kyla, även om där isar en tystnad. Det är inte heller en ljum poetisk hållning som bara alltför ofta är så lätt att spotta ur sig. Det är i stället en språklig och känslomässig hetta, inte bara brinnande - vilket jag hade väntat mig - utan också en hetta av ett annat slag: glödande eller försåtligt brännande. Blicken dallrar och världen skälver i förakt, hämnd och hat, men vibrerar också - stilla - av fascination och saknad.

Visst, några tunnslitna eller tungrodda klichéer skämmer här och var, inte bara i den sviten. Då blir det distanslöst, bara sällan drivet av den helhetliga nödvändighet som förvandlar till exempel Bruno K Öijers stjärnskott från patetik till patos. Metaforik är en oerhört svår konst, och för varje diktsamling, för varje citatbok, poprefräng och mitt-livs-novell-nummer blir den bara svårare.

Men samtidigt kan Marcus Birro i en bild blanda de båda kategorierna tid och rum på ett sätt som liknar Ulf Erikssons. En sådan jämförelse hade jag för en vecka sedan avfärdat som absurd, men Marcus Birros dikt rymmer en så stark vilja till
allvar, en djup ansvarighetskänsla inför detta att vara människa, att sammanställningen känns naturlig.

Om det hos Eriksson är den rumsliga bilden som får rymma en föreställning om tid, så är det hos Birro oftast tidsangivelsen som bär med sig ett rum. På den orten är allt statt i förfall, det är millenieslutets dystopiska hemvist. Men det är också en plats där ordet kan nå sin botten och ta sats: "om hösten väger ord / och vind lika".

Inte det öde landets ihåliga tomhet utan en fenixtrotsig tro på (det förlorade) ordets kraft.

Carl Henrik Fredriksson
Göteborgs-Posten 1997-06-19

tillbaka