missnöjd på aggressionens rand

Marcus Birro är genuint förbannad på samtidens förytligande och idiotismens utbredning. Och Jan Arnald håller med.

Inte förrän jag ser hans texter samlade inser jag att Marcus Birro är en så svartsynt författare. I en medial värld där den putslustiga och nonchalant textbajsande krönikan har blivit tidens textart nummer ett (efter bloggandet, numera) framstår Birros krönikor som fullkomligt regelvidriga. De är svarta, skitiga, arga, viktiga. Det ännu mer överraskande är att jag håller med honom i stort sett hela tiden.

Ett skäl till att jag inte har haft riktig koll på Birro den yngre är antagligen min bristande radiolyssning. Han har nämligen i första hand vänt sig till etermedierna. Ett annat skäl kan vara att jag kommer från Stockholm och i väldigt hög grad förknippar Marcus Birro med Göteborg. Det gör dock inte han själv - hans besvikelse på Göteborg är ett av de tydligaste dragen i den nya krönikesamlingen Du är Christer Pettersson du också.

Jag har visserligen skrivit i GP i mer än tio år, men egentligen vet jag väldigt lite om Birros position i Göteborg. Själv är han docMissnöjd på aggressionens randk missnöjd på aggressionens rand. Efter att ha slagit ner sina bopålar i Norrköping avfärdar han staden så här: "Göteborg är konformismens högborg och har väl aldrig varit särskilt bra på att ta hand om sina egna begåvningar."
Också GP får sina fiskar varma:

"När GP för några år sedan skulle sammanställa en lista över ett helt uppslag med den unga, västsvenska poesin var inte ens mitt namn med. Min diktsamling Skjut dom som älskar (1997) är tryckt i fyra upplagor. Det är ovanligt mycket när det gäller poesi. Men jag fanns inte, tystades effektivt ner av stadens stora morgontidning!"

Så är i alla fall inte längre fallet.

Huruvida Birro verkligen är förfördelad av det göteborgska kulturlivet kan jag inte säga, men det finns en klar logik i hans reaktion. Han bekänner sig mer än någon annan till en klassisk romantisk författarroll, som väl sällan har formulerats bättre än så här: "Livet är inte en schlager eller en allsångskväll. Livet är tusen gånger starkare och intressantare än så. Alla människor är romantiker. Det är min fasta övertygelse. Går det att leva sitt liv på ett annat sätt? Ingen kan vara likgiltig inför ett mysterium."

Marcus Birros samlade krönikor gör verkligen ett djupt seriöst intryck. Han är genuint förbannad på samtidens förytligande och idiotismens utbredning, på det politiskt korrekta intresset för infantila dokusåpor och på ultrafeminismens krav på en kollektiv manlig skuld. Han kan bli riktigt elak, som i attacken på Linda Skugge, och han kan bli rätt sentimental. Men han talar alltid klarspråk. Han talar kanske inte direkt för de förtryckta, men han talar för dem som känner svärtans och ensamhetens klump i magen. Och de är fler än vi låtsas.

Parallellt med boken ger Marcus Birro - tillsammans med den gamle punkikonen Stry Terrarie - ut en cd i ep-format, med fyra tunga låtar. Anna Jörgensdotter gjorde något liknande tidigare i år - kan man börjar fundera på en kommande, spännande trend? Birros mörka talsång och Terraries malande postpunk är i alla fall ingenting som man bara tar sig förbi med en axelryckning.

Det gör man inte med Birro. Ska man sammanfatta hans skrivande i ett ord måste det bli "kall". Inte kall med motsatsen varm - kall är han inte, men det är nog hetta snarare än värme som är Marcus Birros skrivtemperatur - utan kall med motsatsen avkall. Marcus Birro gör inte avkall på något. Det är därför jag gillar honom.


Jan Arnald
GP - 2005-10-24

tillbaka