på tungsint spaning efter den tid som flytt

Marcus Birros 43 dikter är en samling Göteborgselegier

I nya diktsamlingen 43 dikter avlägger Marcus Birro vördnadsfull visit vid Marcel Prousts grav, Det är ingen tillfällighet: "Allting är ett tillbakablickande". Poeten söker någon "som kan blicka tillbaka över axeln utan att tappa tråden". Han hemsöks av minnen, träffar träffar försvunna vännerm och grubblar precis som Proust över vad som blir kvar när tiden gjort sitt. Tiden, denna "städnigt segrande sjukdom", för upp det förflutna till ytan, låter en oroande rörelse tålmodigt nå fram även till den som "småborgeligt" slagit sig till ro.

Om alltsammans låter som elegiskt vemod är det rätt uppfattat. Boken kunde hetat Göteborgselegier, gator och kroglokaler, stadsdelar och platser är ofta namngivna. Visserligen finns här ett par temperamentsfulla utbrott mot recensenter, och mott den svensklärare som Marcus Birro alltid återkommer till, hon som förnekade hans möjligheter att bli författare. Men den allt dominerande sinnesstämningen är melankoli, och temat, den tråd som poeten inte tappar, sökandet efter den förlorade tiden.

"Tiden ljuger alltid", den fysiska yttervärlden förblir sig tämligen lik, det är poetens jag som är så märkligt, svårförklarligt förändrat. Hur kan summan av alla förflutna jag bli ett helt nytt, okänt jag, när vart och ett av dem förefaller välbekantm bara kvarlämnat i tidens bedrägliga ström.

Tungsinnet könns äkta, Birro är inte någon posör som koketterar med sitt allvar. Djupsinne bekommer både honom och hans diktning, Men jag kan ändå inte låta bli att udnra varflr en spoass ung författare vill ägna så mycket möda åt vad som borde vara en gammal människas gåtor.

Han kanske vill bli vad han själv kallar för en "en långsam människa", och Proust var ju bara 40 när han isolerade sig i minnets kammare.

Björn Gunnarsson
Publicerad i Göteborgs-Posten 2006-10-03

tillbaka