marcus birro på spaning efter den tid som flytt

"Det var som om det fanns ett land nånstans / för sådana som vi", skriver Marcus Birro, poet, romanförfattare, krönikör i radions P3, i en av de 43 dikter han nu ger ut.

På något sätt berättar de där raderna om den levnadsstämning dikterna bär på. Sekelskiftesstämning kanske. Inte den senaste, men det förra. En poet på jakt efter Ondskans blommor: "vi utslagna blommar året om".

Minnen av en tid också, den där tiden när han ännu gick i skolan och gymnasieläraren sa att han var för "burdus för att kunna bli författare" (vad får dom alltifrån, lärarna?).

En tid att minnas var när han var tjugo år:

"Jag ägde ingenting men hade ett parkettgolv / i en inte alls oäven lägenhet på Svanebäcksgatan".

Uppväxtår när Järntorget "sjönk djupare ner i avgrunden". Det var en annan tid och Marcus Birro stiger ner i den och minns. Hittar orden för minnena, orden som berör. Bilder som öppnar dikten mot det där vemodet vi alla (nåja nästan) har gemensamt, som parafraserade han Ekelöf. Det som är vemod i dig är vemod också i andra..

Men så skriver inte Marcus Birro. Han vårdar sitt vemod ömt och släpper bara fram det i glimtar.

Här finns på flera ställen förhållandet till Marcel Proust. I "Vid Prousts grav" gränsar det till identifikation.
I "Död sen länge (dead but dreaming)" är gränsen överskriden:

"Jag är jag / som är en annan som går här nu / skriver det här / Död sen länge, / sen 1922."

Och så några rader i den dikten som slår upp dikten mot Proust på vid gavel:

"Fördömt ändå, detta orimliga:
Att det enda som upphäver tiden är konsten
men att man samtidigt aldrig är med vid själva upphävandet"

Och Marcel Proust vilar ännu död sen 1922. Men lever kvar, inte bara i böckerna men i Marcus Birro. Som läsning, identifikation. Därigenom är det på något sätt en berättelse om överlevnad, om att gå upp i som jag själv känner igen så väl från läsningen som ung (fast i mitt fall var det inte inte Proust utan Mannen utan egenskaper, jag var den mannen som hette Ulrich hos Robert Musil. Fanns någon skillnad mellan oss? Vilken i så fall?).

Här finns fina rader om Dan Andersson. Fina rader, förresten. Inte det. Poeten är uppretad i "Dan Andersson och tystnaden":

"De ansvariga: Alla jävlar som har fräckheten att hylla honom
i efterhand
Alla förbannade Salierirecensenter och redaktörer
som förteg och förlöjligade, som vägrade tillerkänna honom hans rättmätiga erkännande
och värde
medan han levde
Deras skräck för det självlärda geniet kände inga gränser
Jo, en gräns
Dödens
Deras efterföljare finns mitt ibland oss
Fördriv dem ur tid och minne
Fördriv dem ut ur de kulturella rummen"

Ilskan får dikten att halta lite och orden trängs på raderna så att de knappt får plats. Men jag tar hellre den heliga ilskan, att orden berör än att de vandrar snyggt på sidan.

En och annan bild kan raspa till, skava lite snett. Ändå: den äkta känslan finns där, ilska och ömhet blandat. Vetskapen om att den stora dikten är en fråga om tilltal, stora känslor.

Det handlar inte om språkvård, inte om språkliga experiment (tyvärr finns en sådan tendens nu bland förlagslektörer som hotar att göra nutida poesi urvattnad och blodfattig).

Mot den trista utvecklingen finns Marcus Birro som effektfullt motgift.

Han talar med klar och tydlig röst. Och när jag till och med i "lommens tysta skrik" tycker mig höra ett eko från Karl Vennbergs "Fiskefärd", med dess syrliga vemod, ja då är jag definitivt besegrad.

Marcus Birro skäms inte för att vara Poet.

Han finns mitt i traditionen, mitt i livet och hans röst är omisskännlig.

Björn Widegren
Gefle Dagblad - 2006-09-14

tillbaka