birro - både burdus och författare

Marcus Birros förra diktsamling ”Skjut dom som älskar” kom 1997 och har hittills tryckts i fyra upplagor.
Det är, inom svensk poesi, ungefär som när en popstjärna säljer guld- eller platina-skiva. Ungefär.

Nu – efter nio år och tre romaner (”Alla djävulska främlingar”, 1999, ”Landet utanför”, 2003 och ”Flyktsoda”, 2005) – är han tillbaka i poesin.

Många av dikterna handlar – precis som Sundsvallsaktuella föreställningen ”Live” – om ungdomsåren då drömde om att bli det han nu är: författare.

Några rader ur ”i den andra världen”:

”Min gymnasielärare i svenska sa en gång
att jag var för burdus för att bli författare
hon hade fel och hon hade rätt
jag är för burdus
men författare”

Han vänder sig ofta direkt till läsaren, med sidhänvisningar (i dikten), som sände han direkt från den sida vi just läser. Han språk är rakt, enkelt, uppriktigt.

– Man ska inte behöva sitta med lexikon för att bli drabbad, säger han i pressreleasen.

Kanske är han en länk mellan försättsbladets citerade giganter (Pär Lagerkvist, Céline och Marcel Proust) och punkrocken. ”Coolt va? Som omslaget till London calling” heter det i en dikt som heter just ”London calling”.

Björn Brånfelt
Dagbladet Nya Samhället

tillbaka