insiktsfull roman om kärlek

Det är lika bra att säga det direkt: jag vet inte hur den här romanen slutar.

När jag hade elva sidor kvar försvann den på jobbet och har sedan inte dykt upp igen. Jag tror dock inte att detta påverkar recensionen.
Alla djävulska främlingar handlar om Joakim, en ung författare, radiopratare och tillika bokens berättare samt om Jasmine, hans före detta flickvän som är konstnär. Handlingen utspelar sig i huvudsak i Göteborg, med några små avstickare till bland annat Jönköping och Venedig. Den reella tiden är bara ett dygn, en vanlig tisdag i Joakims liv. Fast inte helt vanlig ändå: detta är den dag som Joakim bestämt att använda för att slutligen göra någonting åt den alltför långa tid som förflutit sedan det tog slut mellan honom och Jasmine. Kapitlen har rubriker i form av klockslag under denna på ytan vanliga tisdag, och samtidigt som vi får följa hans förehavanden under detta dygn så spelas in rad minnen upp för oss, minnen som alla kretsar kring Jasmine och vad som egentligen hände i deras förhållande.

Marcus Birro har tidigare gett ut två diktsamlingar. Detta är således hans debut som romanförfattare, och som sådan inger han ett långt större förtroende än som poet. Han skriver insiktsfullt om kärlekens många turer och väjer inte för det som är svårt: svartsjuka, passion, förnedring, rädsla, besatthet. Speciellt trovärdig känns skildringen av de två olika kvinnorna Jasmine - å ena sidan den av kött och blod, människan, den levande, den som Joakim i bokens slutskede söker upp på nytt, och å andra sidan den fantasibild som Joakim byggt upp under det år som gått sedan deras förhållande tog slut. Spänningen mellan dessa båda Jasmine ger romanen tyngd och spänst och håller läslusten vid liv boken igenom.

Huruvida sedan denna uppdelning i fantasi och verklighet, och den vidhängande tendensen att snarare söka sig till fantasikvinnan än till den verkliga, är ett typiskt manligt drag, vilket författaren låter Joakim påstå, låter jag vara osagt.

Det är också en ambitiöst upplagd och trovärdigt genomförd skildring av hur ett enda dygn kan rymma ett helt liv. Vid lunchtid träffar Joakim sina vänner Charlie, Johannes och Elmer för den traditionella "spöklunchen", de äter och dricker med de ritualenliga pappershattarna på sina huvuden. Mitt på bordet står en bandspelare påslagen som registrerar allt som sägs, och senare på kvällen sänder Joakim ut valda delar av samtalet i sitt radioprogram. Just denna tisdag använder han det bandade samtalet som bakgrundsljud i ett kåseri som är avsett direkt för Jasmines öron. Joakims samtal med vännerna under spöklunchen är författarens genialiskt enkla redskap för att ge såväl bredd och djup som historia till bilden av Joakim och Jasmine.

Språkligt sett har kanske Birro en bit kvar till en alldeles egen röst. Jag kan inte avgöra om blinkningarna till Ulf Lundells låttexter är medvetet valda eller om de bara är uttryck för ett språkbruk som ligger nerbakat i författarens eget, men det är som om han fortfarande inte riktigt litar på sina egna ord och sin egen berättelse. Kontrasten blir tydlig de gånger då framförallt hans egensinniga humor tittar fram, exempelvis i valet av namn åt katten. Mot bakgrund av Joakims år i ensamhet sedan Jasmine försvann samt de våndor han under tiden utstår, får katten heta Sobril.

Många gånger finns det en poäng i att utelämna hur en bok slutar när man skriver en recension. Denna gång vet jag helt enkelt inte hur Alla djävulska främlingar slutar, men att det rör sig om en konfrontation mellan Joakims fantasibild av Jasmine och den verkliga Jasmine, om detta råder inget tvivel. Joakim har bestämt sig. När mitt exemplar försvann hade han just med list lockat henne till sin lägenhet, där han redan under dagen förberett ett och annat för just denna tisdagkväll, den kväll som en gång för alla skall stänga ute alla djävulska främlingar.

Magnus Snygg
Borås Tidning 1999-07-07

tillbaka