landet utanför

Det finns gott om före detta blivande författare där ute, slår Marcus Birro tidigt fast i denna underhållande handbok i sknvandets konst. Författare är inte någonting man väljer att bli; man antingen är det eller inte, och är man född till det så måste man helt enkelt skriva. Punkt slut.

Men faktum är att man inte alls behöver ha några förtattarambitioner för att ha glädje av Författarens Guide Till Galaxen. Den är, i minst lika stor utsträckning, en uppmuntrande röst till alla som fortsätter kämpa trots att oddsen är emot dem, alla som gett sig f-n på att förverkliga sina drömmar oavsett hur kämpigt det än är och hur lång tid det än tar. Späckad med bade humor och allvar är den helt enkelt inspiration inbunden form.

Med hjälp av både självbiografiska anekdoter och allmänna reflektioner guidar Marcus Birro oss genom sin egen resa in i skrivandets värld. Han berättar om allt det motstånd som mötte honom i början, och som möter alla som väljer att stå bredvid mittfåran och följa sin egen övertygelse. Men han berättar också om det nöje som ligger i att fabulera ihop egna världar och egna karaktärer, och den oöverträffade glädje och stolthet som ligger i att ta hålla sin första bok i handen, f ärsk från tryckeriet.

Jag märker att jag har svårt att sätta ord på mina känslor för den här boken. Jag vill inte att du som läser det här ska tänka jaha, nån sorts lärobok i skrivande, den är alltså ganska bra..., för då har jag inte lyckats få fram det jag vill ha sagt. Du kanske inte kunde bry dig mindre om skrivande, du har kanske aldrig haft litterära ambitioner som sträckt sig förbi uppsatsdelen ps nationella proven i svenska, men det spelar i så fall ingen roll. Testerna i den här boken, eller snarare bokens ande, sprudlar av vilja, av uppror, av hopp, och den människa är inte född som inte ser på livet med lite mer jävlarsflamma efter att ha läst dessa 143 sidor.

Slutligen måste jag berätta något för er, ett exempel om man så vill, eller bara en sista tanke att ta med på färden.

Jag tillhör själv de människor som tycker om att skriva. Jag älskar att skriva mina ams artiklar för SOOM, jag gillar att skriva noveller och låttexter, jag har skrivit ett filmmanus. Men liksom sila andra före detta blivande författare som Birro skriver om, så antar jag stf slentrianen fick grepp om mig ocksa; jobb, vänner, handla på Konsum, avbetalningar på bilen, IKEA-hyllor... Innan jag Visste ordet av så hade alla de där sakerna och ännu fler tagit så mycket plats i mitt liv att jag praktiskt taget glömde bort hur mycket jag älskar att skriva.

Men igår kväll, efter att ha sträckläst Författarens Guide Till Galaxen, klev jag upp ur soffan, satte mig vid datorn och skrev den första novell jag skrivit på nästan ett år. Den heter "Den enda som någonsin sett mig" och är endast fyra anspråkslösa sidor lång. Inom en vecka kommer jag säkert inte tycka att den är värd papperet den är skriven, och jag kommer säkert ångra att jag nämnde den här.

Men det kvittar - jag skrev den i alla fall. Det enda viktiga är att jag faktiskt skrev den, och att det kändes så bra.
För det tackar jag Marcus Birro och hans författarskap. Måtte han fortsätta hålla facklan brinnande i många år till.

Johan Ring
SOOM nummer sex 2004

tillbaka