om ensamheten och de andra

En medryckande första mening är av största vikt i en bok. Det vet Marcus Birro vars tredje roman Landet utanför startar med raden "Sagan måste dö".

Sagan visar sig snart vara en katt, men Sagan blir även synonym med en innerlig kärlekshistoria, eller kärlekssaga för den som vill det, som textens huvudkaraktär inleder för att över huvudtaget överleva. Och när Sagan dör, ja då dör även kärleken.
Birro har för övrigt en god vana i att döpa sina litterära katter vid finurliga namn. I romandebuten, Alla djävulska främlingar, heter katten Sobril.

Landet utanför behandlar ett ytterst aktuellt ämne. Ensamhet. Men när TV, radio och press rapporterar om äldre människor i Sverige som är så ensamma att de dör utan att någon saknar dem, skriver Birro om en man som är på väg mot de trettio. Han är inte döende, även om han stundtals önskar det. Han är kroniskt sjuk och utan arbete. Och just ensam.

Huvudkaraktären heter X, vilket uttalas ex, och är likt den i det svenska alfabetet bortstötta bokstaven utstött ur samhället. Vem behöver ett X och vilken nytta kan ett X göra när de svenska ord som börjar på den stela bokstaven faktiskt ryms inom en knapp halvsida i ordlistan?

X och författaren är smått lika. X arbetar i bokhandel, innan han blir arbetslös det vill säga, och ägnar sig åt litterära matcher på lediga stunder. Strindberg möter Proust i en tuff duell. Första slaget, nere för räkning. Åtta, nio, tio. Avgjort.

Birro har gett ut två diktsamlingar än så länge, X skriver på sin första. Än så länge har han bara känt på refuserandets hårda känga i mellangärdet och inte den ljumma smekning på kinden han längtar efter. Men han skriver och väntar.

Både X och Birro är förtjusta i Proust och gör ingen hemlighet av det. Såväl Birro själv som X hänvisar och citerar gladeligen den franske författaren. När huvudpersonen i mastodontverket På spaning efter den tid som flytt dricker lindblomste och äter madeleinekakor dricker X öl ur gröna flaskor och äter vaccumförpackade pannkakor från ICA. Intertextualiteten är långt ifrån tydlig, men om man vill så går det.

Landet utanför har ingen kronologisk ordning. Och även om tiden har förryckts från sitt taktfasta tickande är det inte rörigt. Det är X egna betraktelse av världen, vardagen och våningen, så som den ser ut för tillfället liksom så som den såg ut igår, eller för ett tag sedan. X, eller Birro, använder sig även ibland av ett tilltal som är direkt riktat till läsaren. Birro använder sig även av ett metafiktivt drag. Bokens Jag, som är X, säger att "Jag ska inte skriva någon diktsamling. Jag ska skriva en bok istället. En roman kanske. Roman är ett stort ord. Jag ska skriva om det här, om det här livet, om livet för sådana som jag och mina vänner [---]"

X är ensam och omger sig av andra ensamma människor. Människor som är de där Andra. De som inte följer normen av hur ett svenskt liv ska levas. Det är tjejen som hamnat snett mellan alkohol och narkotika liksom dennes revoltära bästis som hellre står på barrikaden än i kön till charken på Konsum. Min favorit blir dock tveklöst Morgan.

Morgan är kulturarbetare och gör dockteater för barn där Olof Palme och Christer Pettersson spelar huvudrollerna. Morgan vill göra skillnad och passar helst på när de mänskliga sinnena är sådär lagom små för att påverkas lagom mycket av blodiga mord bakom pappteaterns ridåer. Det är helt enkelt lysande.

Landet utanför och X ställer frågor av existentiell art. Vad är jag värd? Vad kan jag erbjuda en annan människa? Om, och vad för svar som ges är dock inte helt glasklart.

Birros tredje roman visar upp ett nutidsfenomen som idag är vardag för många. En inblick i hur de Andra, som Birro kallar dem, lever är nyttigt. För kanske är just de människorna som kallas för de Andra inte så olika när allt kommer omkring.

Therece Gustafson
Borås Tidning 2003-09-08

tillbaka