birro elak och ibland sann

Marcus Birro utkom nyligen med romanen Landet utanför, i höst utges även Diktskola.

Författarens guide till galaxen. Diktskola, man får associationer till skrivarverksstad och författarskolor, ställen som Birro aldrig skulle sätta sin fot på. En bit in i boken slår han också fast: "Det här är ingen handbok." Nej, det är det inte och ordet "diktskola" kunde gott strukits ur titeln, 'Författarens guide till galaxen' säger mer om vad det handlar om. Det är en livs- och passionshistoria om skrivandets vedermödor och glädjeämnen och om skrivandets nödvändighet. Inställningen till skrivandet som överlevnadsprocess närmar sig det romatiska och textens temperatur kan nästan bli religiös, "Man blir inte författare, man är författare," slår han fast.
I ungkarlslyan och ensamheten formas tankar om den egna texten som måste fram och om främlingskapet inför svennelivet:

Jag blir mer övertygad än någonsin om att jag aldrig ska bli som "de där".
Det kan i vissas ögon förefalla ganska omoget, men inte desto mindre är det min fulla övertygelse att man måste leva efter egna premisser, att man måste leva utanför, för att fungera som konstnär.

Egna premisserna när det gäller konstnärskapet tror jag på, utanförskapet däremot tycker jag är en romantisk myt om konstnären som den ensamme skaparen. Det finns mängder av författarskap och konstnärskap som odlats just i och på grund av en stor familj. Men för Birro får det naturligtvis vara sant även om han använder ordet 'man' i sina påståenden.

Hela boken är ett slags reflektioner i en rak och ibland mycket rolig essäistisk form. Allt är personligt intill självupptagenhetens gräns, det sista inte sagt som något negativt. Tvärtom är den totala subjektiviteten bokens poäng och de levererad taskigheterna mot den lilla staden Göteborgs litterära kotterier vägs upp av mycket humor och en stor dos självironi.

Samtidigt som den romantiska synen på skrivandet närs, förfäktas även synen på författarskapet som ett yrke, ett slit och kneg. Ett yrke som det är skönt att slippa prata om på fritiden; "Jag har aldrig känt något behov av att sitta ner och spilla rödvin på vegetariska restauranger."

Sådana som mig som skriver litteraturrecensioner har han inget till övers för, extra hatade är intellektualiserande lyrikrecensenter: "Vad är det som ska diskuteras: poesi eller atomklyvning?"

Han slår till höger och vänster och träffar rätt bra för det mesta, här en kort beskrivning av Sveriges kulturklimat:

Kulturdiskussionen i det här landet är så okunnig, så onanistisk att man storknar. Torka upp, tvätta händerna och kom ner på jorden.

Elakt?, javisst, egotrippat?, javisst, träffande?, javisst.

Sant?, ofta.

Bokens adressater är halvt uttalat ungdomar med författardrömmar. I kapitel som "Klipp dig och skaffa ett jobb. Samhällets och skolans syn på skrivande.", finns mycket av ungdomligt 'stå på dig krut'. Boken som helhet kan dock med fördel läsas av alla med intresse för ett liv i skrivandets tjänst och koppel. Hans litterära preferenser är också omfattande där är Ekelöf, Strindberg och Woolf, men framförallt husguden Proust är ständigt närvarande.

Lite handbokstexter finns det faktiskt också, där finns tips om hur man framför sina texter live, ett upprepat råd lyder "var nykter". Med det och en åsnas envishet och med stor revanschlystnad mot oförstående svensklärare, 'socialkärringar' och annat pack kan det växa upp röda flugsvampar med texter giftiga och med många disparata prickar av olika värde i en annars ganska slätstruken och ansad svensk litteraturrabatt.

Eva Wahlström
Borås Tidning 2003-09-30

tillbaka