Grande Paolo Maldini.

Så mycket mer än fotboll. Så oändligt mycket mer än bara fotboll.

Tack för allt: http://www.fotbollsexpressen.se/Nyheter/1.1580582/birro-jag-ar-inte-ensam-om-att-grata

Somnade innan ett igår.

Klockan 0000 slutar Karlavagnen och klockan 0037 släcker jag lampan.

I dag vaknar jag upp det här öppnade fönstret, denna fina vy: http://www.thecritics.se/2009/05/marcus-birro-grande-birro/

Kunde inte låta bli att bjuda på den.

I dag har jag en lång artikel om säsongen i serie A  i Expressen. Den blev fin tycker jag. Köp gärna tidningen för fina bilder, annars läs texten här: http://www.fotbollsexpressen.se/Internationell%2Bfotboll/1.1579642/italiensk-fotboll-en-seg-patient

A black Maria in your eyes….

Varje generation hävdar sin egen förträfflighet.

Vi som var unga i början av nittiotalet fick Ian och Bert i riksdagen. Vi fick trummaskin och rökmaskin, Astrakan päroncider och Aussie White. Vi fick kall glögg och tolvsträngade gitrarrer.

Vi fick rockband med korta namn som Ride, Easy, och band med långa namn som The Jesus and Mary Chain och The Sisters Of Mercy.

Vi fick alkoläsk och Sort Guld. Hade vi tur fick vi socialbidrag och elefantöl.

 Vi hade The Smiths, The Sundays, Just D. Vi fick Nirvana. Vi fick Cobain.

Bodde vi i Göteborg fick vi svartklubbarna. Jävlar vad vi fick svartklubbarna! Och Magasinet.

Ni mjölkfegisar som är unga idag och tror ni kan festa som oss.

Ni är inte i närheten.

Förrän.

Ni lyssnar på den här innan ni går ut, i lurarna på väg till krogen, och på efterfesten.

http://www.youtube.com/watch?v=FuFLj7nsXdw

Det roligaste just  nu är att gnugga näsan mt Milos mage och under hans haka så han kiknar av skratt.

 Han är så vacker när han ler. Hela världen blommar då. Hela världen drar tillbaka sina grå kättingar. Det är så avväpnande att man bara skrattar högt och hjärtligt där i dörrposten.

Jag har gått åldrad och lite vemodig genom staden idag. Känt mig nedmonterad. Känt mig osynlig, som dur gammal mjölk. Har känt mig som en soldat mot allting. Usch.

Har gått upp ett par kilo trots att jag cyklar som en idiot på gymmet. Men det är tydligen hela grejen. Jag har cyklat exakt samma tid, på samma motstånd, under flera år så att koppen vant sig. Jag måste börja variera tränandet. Måste börja ro, springa på löpband, och fäkta med sådana där handtag.

Har värkt Rom ur kroppen. Det är en chock att byta Piazza Navona mot Nya Torget. Det tar några dagar att vrida sig själv rätt.

Älskade familj som ger mig vingar under mina svartaste stunder, som gör att vardagen ändå känns helig i mitt tröttsamt självcentrerade vemod.

Ikväll är det Karlavagnen.

I radio och på himlen.

Det är varmt idag igen.

Igår var det 28 grader i skuggan.

Mauro Scocco-varmt.

Jag gick runt och blev svettig. Promenerade runt hela Rom under fem, sex timmar. Helt fantastiskt.

I dag reser jag hem. Saknar min familj.

I dagens Expressen har jag en artikel om vad Rom betyder för mig.

I dag ska jag promenera lite mer, sitta ner i en kyrka eller två, och sedan ta mig ut till flygplatsen.

Drömde om Milo och Jonna i natt.

Det ska bli härligt att få krama dem igen, min bästa tillflyktsort på och från den här jorden…

Jag fylls på med intryck hela tiden. Jag kan bara sitta en stund på en stol i skuggan på ett torg eller bara vid ett utställt bord i en gränd. Jag behöver inte röra mig för att färdas tusentals år och mil. Rom gör den resan åt mig, Det är fantastiskt.

Jonna och Milo. Milo och Jonna. Där familjen är, är jag. Rom blir på låtsas. Jag längtar så mycket efter dem, efter vardagen, efter pusslet som är vardagen för en småbarnsfamilj, längtar efter det där värdelösa svenska våvädret när det är kallt och blåsigt men soligt och så regn plötsligt och mörka moln och fula gallerior och allt som här till. Varför? Därför att familjen är starkare än allting.

I dag har vi träffat Lotta som jobbar på Vatikanradion. Vi gick till Castel St Angelo, vid vägen som leder upp till Petruskyrkan och där vilade jag på en stenbänk (och drömde att jag var med i film om änglar och demoner) och Lotta kom och vi snackade om Italien och Sverige, om Påven, tro, familjen och hemlängtan. Hon har ingen hemlängtan till Sverige. Hon har sina barn här och sitt liv här.

Mitt hjärta är där min familj är.

Men jag kommer alltid lämna lite skrap från den där muskeln kvar i den här staden. Och det bästa är att snart kan vi åka alla tre hit.

Detta skrivs i himlen.

Bland molnen, nära solen. Nära Gud om man så vill. Jag är på väg till Rom. Staden som den gode Strindberg en gång kallade “en trist gammal stenhög.” Men vilken stenhög sedan! Strindberg tyckte inte om Rom. Han gillade Stockholms skärgård bättre. Han satt naken i ett träd en gång och väntade på mod att ta sitt liv. Anledningen var banal. En flicka så klart. Men han nyktrade till och började frysa. Så han hasade sig ner och gick in till de andra som väntade vid borden och glasen.

Själv älskar jag Rom. Jag vet folk som går igång på New York eller London, som pendlar mellan Sverige och Barcelona. Jag vet till och med en och annan som inte blir besviken av kargheten i Paris. Men jag vill bara till Rom. Varje gång jag reser någon annanstans känns det som ett svek, som bortkastad tid.

Ljuset är sagolikt. Gränderna är slingrande och som vackrast precis innan det blir mörkt, i den azurblå timmen, när värmen sjunker en aning och man kan gå i raskt takt utan att bli svettig. Jag älskar den azurblå timmen. Precis innan kyrkorna håller mässa och man kan sitta helt ensam på en bänk och knäppa sina händer i bön eller bara vara för sig själv en stund, i stillhet, i eftertanke.

 Nu är jag på hotellet vid Campo De Fiori. Har just ätit en fantatisk middag på mitt stamställe. I morgon ska vi spela in lite inslag till Kvällsöppet.

Bara Jonna och Milo är vackrare än Rom.

Svenskt allvar är sig inte likt.

Förut var Sverige synonymt med svårmod. Bergman gav oss gråtande kvinnor i närbild och hysteriska ångestskrik, livsleda, Gudsfruktan, tystnad under långa tagningar.

Nu?

På ett annat sätt. Alla filmer är fellgood. Alla filmer är små rara ärter. Jag är ingen filmmänniska så jag klarar mig. Litteraturen är mord och deckare.  Jag står inte i den ankdammen så jag klarar mig där också. Dessutom är jag glad över att människor alls läser böcker fortfarande.

Det är också med en närmast skoningslös perfektion, seriositet och noggrannhet som Sverige rapporterar om schlager. Det är knappt på skoj längre. Det är landslagströjor och vikingahjälmar i papp som man kan dra i. Det är som fotboll utan passionen. Det är som allvar utan täckning. Det är obegripligt.

Bleka reportrar pratar allvarligt in i kameran, som om de var i en krigszon. Som om de talade om mördade barn.

Jag trodde att spektaklet var ett spektakel. Ryssarna har ju fattat det. Särskilt i semifinalerna när halvpackade programledare gled runt och dominerade fullständigt. Alla hatade dem tydligen här i Sverige.

Hur fan kan någon drista sig till att skoja med schlagerfinalen, liksom?!

Det är på flera sätt ändå befriande att Sverige vågar ta något på allvar alls i dessa ståupptyrannitider.

Synd bara att det är löjliga låtar under tre minuter och en låtsastävling som tilldelas detta allvar.

Anna och Idde som körar är världens bästa Anna och Idde.

Tänker fortfarande på vår tour förra året med innerlig värme. Tänker på Pekkas Nick Cave-piano. Värmen från publiken.

Den här låten är mästerlig.

http://www.youtube.com/watch?v=AdTEs1y5czw&feature=related