Det här är en bekännelse. Jag kommer ut ur garderoben. Det här är något som drabbat mig, som en sjukdom man blir frisk av. Jag har blivit katolik. Hur gick det till? Ingen aning. Jag var fädig med Gud. Eller rättare; Gud hade snörat på sig skorna och svept ut genom ytterdörren efter ännu ett kort men meningslöst möte. Det doftade blont hår i hallen. Annars ingenting.

 Hela våra liv ligger i små kapslar inuti oss. De faller i jord från sin omloppsbana, slår ut, blir till verklighet för oss. Jag tror Gud till stora delar är tvivlet på Gud. Min tro är tro+tviviel=tro.

 Jag tror att det är som med alla realtioner, man sviker och blir sviken men man måste försöka hitta en gemensam grund trots allt. Jag har gungat mitt bräckta vatten länge. Det italienska har blivit allt viktigare för mig. Så också den katolska läran. Efter att ha förlorat ett barn i för tidig födsel våren 2006 och sedan ett till ett halvår senare slöt sig allt. Allting vek ihop sina blad och stängdes. Det var inte särskilt våldsamt. Det bara dog. I den katolska kyrkan fanns en spricka i allting. Jag älskar sprickor eftersom det är där ljuset kommer in. Jag kommer aldrig bli en vattenkammad Göran Skytte med svikna ideal och nyfrälsta verktyg till billig försäljning. Jag meddelar min ankomst endast på detta sättet. Att tro är att aldrig komma fram. De som är snabba med att döma, de sylvassa ledens starka män och kvinnor, har inte begripit något.

Gud är hädelse. Gud är tvivel. Det finns en fast kärna, det finns ett ljus. Men vi når aldrig dit. Vi cirklar utanför. Därför är vi en del av tvivlet.   Det är min övertygelse att det är den kyrkliga traditionen i Italien som ger den aura av civiliation som man möter bland vanliga människor en vanlig vardag i Rom. Människor ser varandra i ögonen. Människor ber om ursäkt när de trampar en på tårna. Människor ser varandra. Jag har levt tillräckligt länge och varit där tillräckligt  mycket för att kunna dra den slutsatsen. Jag älskar Sverige. Men jag kräks på den ociviliserade brutaliteten mellan människor. På bristen på empati. På all solidaritetsförstörelse. Jag kräks på bristen på respekt för medmänniskan, på antagandet att alla fuskar, alla sviker, alla vill en illa.   Jag är medveten om hyckleriet, dubbelmoralen och Påvens motsägelser. Jag är inte naiv. Jag går in i det här som en fri medborgare. Jag kan samtidigt inte annat än le åt den märkliga dubbelmoralen vi själva gör oss skyldiga till här uppe i Sverige när vi alltid och med sedvanlig självgodhet redan från börjat ställt in siktet på allt som har med katolicismen att göra.

Jag älskar att utmana konventioner. Jag älskar att utmana mig själv. Det håller mig ung i sinnet. Därför går jag in i den här världen med öppna ögon och ett barns blick.