I dag öppnar bokmässan för allmänheten. Fackfolk (roligt ord) drack vin i plastmugg redan igår. I Expressen läser jag ännu en artikel om hur lite folk det är som läser poesi. Det är tänkt som en försvarstext men vad är det vi ska försvara oss emot?

Skriver man en sak tillräckligt många gånger blir den sann. Som det här med att poesi är så svårt, så smalt, har så få läsare. Det stämmer ju inte. Min egen Skjut dom som älskar från 1997 är tryckt i fyra upplagor. Jag är inne på min tredje turne´runt om i Sverige på nästan lika många år och det kommer 150 personer i Kristianstad och 100 i Mjölby för att lyssna. Det är kravallstaket och publikvakter i Arvika. Det kommer nästan tresiffrigt i Jokkmokk. Det är närmare 300 i Östersund. Låter det lite illa? Som skryt? Det är det inte. Det är bara en kommentar till Bobergs text som åter igen bergfast slår fast att poesin är en väldigt smal genre. Men visst älskar människor dikter i detta land. Däremot har poesin som konstform möjligen krånglat till det för sig själv en aning. Många av de inbegripna vill inte gärna dela med sig av sin konstskatt. Alltså håller man sina händer över den kupade poesilågan och vägrar människor runt om tillträde.

Jag håller med Boberg om att poesi måste få finnas och gärna få kosta. Jag lägger gärna varenda skattekrona jag betalar till att främja poesiskrivande i det här landet. Priset för vår mentala och själsliga hälsa, vår tröst, kan aldrig bli för högt. Vad gnäller folk om? Lever de fortfarande i den felaktiga föreställningen att poeter är lidande, rödvinsdrickande världsfrånvända typer med skattesponsrade bidragspengar i plånboken? Vi behöver fler av dem. Vi behöver fler känslovrak, fler innåtvända grubblare, inte färre.

Jag tror istället motståndet till att skänka ett öre eller två till poesi handlar om rädslan inför att behöva konfrontera sig själv, ta reda på vem man är.

Men poeter och kulturskribenter bör ta för sig mer. Inte huka i dammet och åter igen mumla om att ingen läser dikter. Att direkt hamna i försvarsställning. Till sist blir det en sanning. Och det är inte en sanning.

Men poesin är mer än eviga utläggningar om modernismen och ännu ett förutsägbart lyrikmagasin i P1 där polare sitter och berömmer varandra.

 När vi sände Frank i P3 hade vi en programpunkt där lyssnarna fick en minut på sig att ringa in och läsa upp sin egen dikt. Sedan skulle underteckand fungera som någon form av litterärt smakråd. Vi hade över en halv miljon lyssnare. Det är min övertygelse att den programpunkten gjorde mer för att främja ungdomars lyrikintresse än tusen stela kulturradio timmar i P1. Poetry Slam är en annan form. Att nå ut med sin poesi, utan att tappa djupet och innerligheten, det som är själva grunden för all god lyrik, borde premieras högre ( eller till att börja med ens bli accepterat) på kultursidorna. Lyriken lever i allra högsta grad. Mår i själva verket bättre än någonsin. Människor har alltid haft en vilja att bli berörda. Och poeter som skriver så att folk blir berörda har en publik.