Jag lade händerna på ryggen och började gå.

Jag tänkte på allt som hänt, som satt sina sylvassa tänder i mina nerver sedan i somras; döda barn, sorg, ilska, hat och försoning.

Jag är rädd hela tiden. Kan inte sätta fingret på vad eller varför.

Jag har styrt alla tankar mot den här boken som kommer snart.

Jag stod vid Phanteon i mörkret, det var ljummet, och jag tänkte inte på sorgen alls.

Jag vänder mig om i gränderna. Jag ser mig själv för fem år sedan, för tio, för femton år sedan. Jag är mig mycket olik. Och ändå lik. Kargare…

Jag kommer springande mig själv till mötes.

 Jag står högst upp i Castel Sant Angelo och ser världens vackraste stad bre ut sina tidlösa vingar.

Italien är ett land fyllt av kontraster. Jag älskar Rom. Det är en fantastisk stad. Vad fan gör alla människor i Paris, London, Barcelona och Prag när de kan åka till Rom om och om igen?

Jag har en gåsfarm oplockad med Gud. Han hade inte tid den här gången heller. Jag gjorde ändå korstecknet innan jag gick ut ur Peterskyrkan. Första gången sedan Dante föddes och dog. Och Gud dog. För mig.