Jag har blivit ängslig för allting.

Rädd för att flyga, rädd för att gå utanför dörren och bli påkörd av en bil, eller för att bli knivhuggen av psykopater.

Jag vill vara pappa för alltid. Jag är helt och hållet fast i den här kärleken.

Jag vaggas varsamt in i omsorgen runt Milo.

Minns hur jag stod i köket och drack starkcider hos mina mer vuxna vänner när jag var ung och hörde mammorna tala om bajs och kolik i rummet bredvid medan papporna sneglade ängsligt och avundsjukt på den mängd burkar jag lyckades hälla i mig när de panikkokade sladdrig korv till barnen som skrek och sprang i trapphuset.

Jag tog cykeln därifrån innan lunch.

Jag gömde mig från allt ansvar. Jag gick på krogen. Jag åkte hem. Jag drog ut jacket. Jag vinklade för persinnerna. Jag öppnade aldrig dörren. Jag sov bort dygn i rad i ren leda.

Jag ser på mitt förflutna som en svartvit film jag försöker komma ihåg varför jag älskade.