Santino somnar på min axel och jag lyssnar på Thåströms nya skiva, Kärlek är för dom.

Det är som att omtöcknad, drogad, sviken, misshandlad, bakfyllesvettig och  nedpissad sätta sig på en trappa längst in i en återvändsgränd för att hämta andan, gråta lite när ingen ser, borsta av sig alla sneda, iskall år som satt sig i håret.

Det är som att kisa upp och se en vänlig främling komma ut ur porten med ett glas iskallt vatten, ett varsamt gryningsljus i sina ögon, känna hans vänliga arm runt axeln.

Den nya skivan räddar liv.

Kärlek är för dom påminner mig om varför jag själv en gång drömde om att få skriva mig till plats i världen, för att beröra. Varken mer eller mindre.