Fallet Totti. (Mitt hjärtas ambassadör).

images

Det förflutna…

När du blir äldre ska du märka hur viktigt det är att ha blicken fästad på några av de flaggor man orkat spika ner längs vägen. Och när man inte själv kan eller orkar spika ner dem har man ambassadörer, fanbärare, människor man sätter sig sin tillit till, människor man lär sig älska.

Nuet…

När dessa möts, som de gör med spelare som Totti, flyter världarna samman på ett speciellt sätt.

Jesper Hussfelt snackar om det i senaste avsnittet av Radio Birro, hur han kommit att älska vissa spelare i Italien, inte bara som spelare, utan som människor, som ställföreträdare nästan.

Jag älskar det där. Det är vackert.

Totti är en sådan kärlekens ambassadör.

Han har spelat fotboll på högsta nivå i tjugofem år. Han är den siste av de lojala, den sista i den mäktiga klanen av spelare som Maldini, Baresi, Zanetti, Del Piero. Han är en av få som fortfarande är aktiv från laget som vann VM för Italien 2006. Och redan då var han 30. I år fyller han fyrtio.

Jag svor en tidig gryning för över tjugo år sedan att alltid försvara allting Totti gör.

Det kändes då som ett ställningstagande, en risk. Men de senaste sju, åtta åren har det enbart varit ett nöje. Totti har vuxit som människa under hela sin karriär, han har tagit konsekvenserna av sitt liv, både de ljusa och de märka sidorna.

2009 döpte jag min son till Totti Birro.

Ni vet allt det där men jag älskar att skriva det…

Totti Birro…

Totti är djupt älskad i Rom. Han är också kidnappad av sin stad. Han är fångad och fast. Han kan inte röra sig som en vanlig människa någonstans så det är på flera sätt så oändligt stort av honom att faktiskt stanna kvar i en stad och i ett lag som (förutom någon inhemsk cup) inte vunnit något sedan 2001.

Men det finns andra värden att vinna, det finns segrar som inte ger bucklor bakom nyputsade glasskåp, men som fäster livslångas medaljer i människors hjärtan.

Jag minns en lång intervju med Paolo Maldini för något år sedan. Jag minns vilken sorg han fick i ögonen när han kom in på landslaget. Han debuterade ju i EM 1988 och sedan var han med om fjorton års sorger i den azurblå tröjan. Ut på straffar i alla VM under nittiotalet, 1990, 1994, 1998. Sen vändning och Frankrikes Golden Goal 2000 och så Sydkorea 2002. Han missade guldet 2006. Trots allt han vunnit blev han sorgsen över allt det han INTE vann. Så fungerar ju de riktigt stora.

Men Totti har faktiskt vunnit VM och hans status har snarare stärkts genom åren. Allt eftersom andra yngre spelare kommit fram och han själv mognat har han blivit ett föredöme för väldigt många.

Nu behöver han ingen försvarsadvokat längre.

Han kritiserar sällan Roma eftersom han ÄR Roma.

Men när han nu gör det lyssnar världen. Om han tycker att Spalletti inte behandlar honom med respekt så har faktiskt klubben ett ansvar att reda ut vad det än handlar om. Totti är värd det. Klubben är värd det. Klubben är Tottis i högra grad än den är Spalletti. Det handlar inte om att spela Totti från start i varenda match, det säger han själv också, men det handlar om att föra en konversation med honom om laget, om honom själv, om framtiden. Nu verkar Spalletti mest snacka med tidningarna istället för med Totti och till sist reagerar kaptenen. Han har all rätt att göra det.

När Totti nu hotar med att lämna Roma är det som att tråckla det gulröda ur matchtröjan. Det vore att byta klubbmärke. Det vore att tvingas byta ut sina föräldrar. Jag vill inte ha någon annan ambassadör för mitt lag. De Rossi gör ett fantastiskt jobb men så länge Totti kan stå på benen och masa sig ner till sidlinjen ska han vara mitt hjärtas ambassadör.