Vi är hemma från BB.

Världen står kvar. Ingenting lutar. Husen står där de står. Bussarna går nästan i tid. Snön smälter direkt den når marken. Klockan rör sig. Dagen gryr. Skymningen blöter fingrarna och släcker ut ljuset. Människor rör sig på gatorna. Jag vaknar ungefär varje timma och sätter mig upp för att titta på vår son.

Där är han. Han rör sig. Ibland öppnar han sina ögon som saliga portar mot något så oerhört ljust och beundransvärt att det svider i mig av kärlek.  Allting är som förut. Men inte jag.  När jag satte mig i den där bilen den där morgonen förra veckan försvann jag. Jag har inte synts till sedan dess. Som om ett flygplan skulle stannat mitt i luften. Blivit kvar där, hängandes, gnisslades i sina gångjärn. Spindelnät mellan moln och flygplan. 

Jag vet inte vart jag tog vägen. Jag är borta. Jag som sitter med grus i ögonen och älskar min son är en annan. Jag kom fram. Jag vet ingenting om världen. Jag är en far med barn och plötsligt ser jag allting ur hans ögon. Hans hjärta är mitt. Min egen kropp känns betydelselös. Jag håller honom i min famn och värmen från hans kropp är grundläggande för mitt liv. Det är jag som är skyddslös, inte Santino. Det är jag som hotar att gå under och försvinna. Santino har fortfarande ett mjukt, oskyddat huvud. Man får kupa handen så varsamt att den knappt nuddar honom. Han vilar där. Han gurglar och försöker fixera blicken när jag lutar mig fram för att pussa honom.

I samma korridor, bara en liten bit bort, i ett rum miljoner mil bort men i blickfånget, låg vi när Liten föddes. Brukade se bort mot männen som hasade fram med sina nyfödda barn och känna kniven i hjärtat.

Hur låter det när en dröm blir sann? Svagt, ljust. Det låter som när vågorna rullar in mot straden och man sitter där i sanden med armarna rakt ut och händerna vilar i sanden som värms långsamt av den stigande solen och man har varit på en vacker fest och det det lovar att bli en vacker dag med bara varsam, försiktig vind som spindelväv, som stjärnstoft eller vind i träden.

När änglar ler hörs ett tjusigt suckande, som i bön, som när en låga flammar upp.

Jag ligger vaken hela natten med Santino på mitt bröst och hans andetag är mina. Hans fingrar runt min tumme är mina.

Jag älskar honom så mycket att man kan se rummet vi ligger i lysas upp svagt av rött, som en hjärtformad muskel, ett kärlekens S.O.S, mitt i världen.