Sådana löjliga grejer man gör när man är rädd. Försöker få Gud på sin sida. Flörtar med skrock.

Jag har fått för mig att jag måste gå en viss väg till tåget. Gör jag det går allt bra. Går jag fel väg riskerar vi att möta döden på sjukhus igen.

Grejen är att jag inte är hundra procent säker på att vägen jag valt är den rätta. Jag kanske skulle gått på andra sidan, svängt in på den där gatan.

På tåget från Stockholm sitter jag mest stilla, i bön, ser ut genom fönstret på ängarna, kyrkorna, de vita fälten.

Jag brukar alltid ha med mig två väskor när jag är ute och reser, en dator och en axelväska.

Nu har jag det inramade diplomet från prisutdelningen med mig. Tre grejer.

Givetvis glömmer jag väskan på tåget och kommer på det när jag gått över spåren och är nästan vid fontänten. Tittar bakåt. Dörrarna fortfarande öppna.

-Fuck it, det kan gå, säger jag högt och börjar springa. Det är långt. Dörrarna är fortfarande öppna när jag kastar mig in i tåget och får med mig väskan och jag hinner av innan dörrarna stängs och tåget rullar igen. De hade tvingats att starta om tåget så därför stod det inne på perrongen längre än vanligt.

Jag ser det som ett tecken. Jag ser allt som tecken just nu. Som Strindberg i Paris där kyrktupparna i plåt flaxade med vingarna och sade att han skulle flytta hem till Sverige igen.

Bara ett drygt kvar nu. Jag är en stenhårt vriden sträng. En fokuserad, övertänd Materazzi i ösregn.

Jag är så rädd och hoppfull, förtvivlad och förvirrad.

Ikväll känns det som om allting jag gjort fyllt i en röd pil som pekar mot torsdag.

Vi är inte ensamma i det här. Man är aldrig ensam när man ber.