Tycker illa om den svenska ängsligheten. Vi håller ett finger i luften. Det rådande är viktigt för oss. Vi avsäger oss gärna det förflutna. Musikaliska hjältar förpassas till sophögen.

En hjälte är en hjälte för alltid.

Musiken som räddade livet på mig då räddar fortfarande livet på mig.

Alla de där förbannade ensamma timmarna på spårvagnen genom febuariregnet, kärlekssorgerna, de tafatta försöken till samförstånd, utanförskapet.

Det var ju sångerna, dikterna som hjälpte en.

Som goda droger. Som salig sprit.

Vadderade hörlurar och en kasse starkbärs på treans spårvagn från Majorna in mot stan, byte vid Brunnsparken och hem till Johan, Peter eller upp till replokalen vid Redbergsplatsen. Mats, Krånne, Morgan, Johan och Andreas.

The Mission. Sisters. Morrissey. Thåström. Scocco. Nick Cave. Joy Divison.

Livräddare.

Musikalisk ambulanspersonal.

Jag umgicks mer med mina hjältar än med människor under de där  åren. Hjältar. Givetvis fortfarande hjältar när jag sitter på ett tåg som en vuxen man tillsammans med andra vuxna män och Jonnas tappkoll, den sista, gick bra och vi närmar oss vårt stora mål, livets största gåva och jag är så skraj för det, för att något ska gå snett.

Jonna är en hjälte.

I dag är Jonna med sina föräldrar medan jag lyssnar på The Mission på ett tåg mot Göteborg.

Världen en behaglig plats. I små, varsamma doser sipprar ljuset ut.