Jag minns när vi gjorde IVF. Själva befruktningen. Hur rummet riste till. Hur det svindlade en kort sekund. Hur oerhört uppenbart och tydligt det kändes.

Jag var i Stockholm i dag. Under dagen får Jonna sammandragningar som gör henne orolig. Hon åker in på sjukhuset och hon får stanna där över vatten. Jag kommer därifrån nu. Det ser fortfarande okej ut men i morgon kommer en överläkare och då vet vi mer.

Jag tog bussen hem. Jag får några timmars frist. Jonna är så tapper, så oerhört vacker i sitt mod och sin beslutsamhet.

Jag är mycket rädd. Jag är mycket ledsen. Jag är också arg.

Be gärna för oss. Be gärna för Mini och för Jonna och för mig och för alla rödgråtna, darriga medmänniskor under Guds svarta himmel som är dåraktiga nog att fortsätta tro trots att oddsen ligger sänkta på havsbotten.

Vi behöver era böner och er kraft.

Natten är en båge av ljus.

Törs man tro något annat?