Det är samma skräck.

Samma snorgula fingrar som pillar i mina sår. Allting faller. Allting förlorar sitt värde. Jag ringer en taxi. Jonna har känt sammandragningar och jag har ringt barnmorskan som tycker vi ska åka upp direkt så vi gör det och det ligger brunt papper i varuhissen upp och jag försöker fokusera, koncentrera mig, men det är svårt. Jag försöker andas med magen.

Jonna lägger sig i soffan i väntrummet och vad är det då som drar igenom huvudet? Bilder jag glömt och gömt kommer tillbaka. Rökning Förbjuden lappen på dörren ut mot den lilla balkongen där jag stod då, i oktober 2006, och grät och grät tills jag inte kunde gråta mer utan slog sönder plastmöblerna och skrek mot den kalla, svarta vinden och det är samma jävla utsikt, samma hårda slag från muskeln i bröstet och vi sitter där en timma tills vår läkare kommer och hon är bra och mänsklig och vi  går in på ett rum med skärmar i trä och det där surrande ljudet från ultraljudsmaskinen eller om det är fläkten är exakt samma som då och de två stolarna framför skrivbordet och jag tror till och med det var detta rum, just detta rum, som vi ett halvår efter Dante får reda på att fosterhinnan är på väg ut och nu får Jonna klä av sig och lägga sig på britsen och den lilla tappen hon har kvar är alltjämnt stängd och sedan ser vi Minis hjärta bulta och slå och hans eller hennes armar att fäkta och han eller hon lever, vi klarade oss den här gången, vi tjuvmjölkade kosmos och vi överlevde alla tre.

Jag är hundra år äldre i taxin hem igen.

Världen faller tillbaka in i sina normala mönster. Skräckens mask över allting flyttas undan och jag står länge, länge på torget medan solen går ner och vinden friskar i och jag ber en bön som ingen annan än jag och Gud hör och vi klarade oss den här gången, vi följde smulorna tillbaka till ljuset.

Och här vill vi stanna.

Det är ju inte bra att Jonna har sammandragninar så här tidigt. Det ökar ju risken att allting startar för tidigt. Men vi ber och hoppas. Gör gärna det ni också. På bästa sättet ni vill. Vi behöver det just nu. Vi behöver all hjälp vi kan få.