Trots eller kanske på grund av all glädje med dop, familj, och framgång i yrket har jag fallit in i allt svartare tankar på döden.

Eller…De är inte så svarta egentligen. Mer som ett syskon man lär känna. Som man visste om men aldrig träffat och som står där i hallen en dag med resväskan på golvet och frågar om någon är hemma.

Den här sången är avgjort den sång som gjort starkast intryck på mig de senaste tio åren.

http://www.youtube.com/watch?v=CvWv8NFc7Qg

Världen har höjt rösten utanför fönstret. Det skriks överallt. Jag har suttit och arbetat vid mitt skrivbord hela dagen, tålmodigt.

Mitt i allting som sker går jag ut och håller min son i famnen och står så vid fönstret ett tag. Jag älskar honom på tusen nya språk varje dag.

Fotograf är Henrik Witt.

Jag, min pappa och min halvbror Andreas med Milo i famnen.

Vi med faddrarna, från vänster - Min bror Peter, Lisa (Aleksis tjej), Jonnas guddotter och kusin Emelie och Jonnas bror Aleksi.

Idag samlas våra vänner och familj för att fira dopet av vår son. Det lovar att bli en fin dag.

Jag vill från hjärtat tacka alla er som hört av er under den  korpsvarta tiden. Ni som visat era tindrande medmänsklighet. Ni som sänkt ner hinkar av ljus till botten där vi stod efter Dante i maj 2006 och hans syster ett halvår senare.

Alla ni som tog er tid att skriva ett mail, komma fram på staden, som skickade ordlösa hälsningar och blommor och kort och skrev så fint på era bloggar och hemsidor.

När sedan Svarta Vykort kom ut skickade ni varsamma och varma hälsningar och ni hjälpte oss att stå ut med tidvattnet som sänt ut oss till vår öden. Ni hjälpte mig att förbli nykter och i balans. Ni hjälpte mig att överleva.

Under Jonnas sängliggande graviditet fick vi boxar med filmer av Camilla Läckberg, varma hälsningar från Linda Skugge och hundratals goda råd och hoppfulla lyckönskningar från människor vi inte känner. Våra bloggar blev en trevande hand ut i den riktiga världen. Och den riktiga världen visade sig vara god.

När sedan Milo Santino Totti föddes så fick vi närmare 500 mail från människor som följt vår kamp och vår längtan lite i smyg och det var helt överväldigande med all värme som visades oss.

Er godhet har blivit vår välsignelse.

Vi har fått kartonger med fotbollströjor, strumpor, kläder, lakan, bestick, mössor, blommor, leksaker, speldosor, nallar, kort, prydnadssaker.

Värmen och glädjen som blivit visad oss av er är hänförande och magnifik.

Jag har inte haft tiden att tacka alla personligen. Jag hoppas ni läser det här. Jag hoppas ni känner er betydelse och jag hoppas det är okej att jag blundar en stund i kyrkan idag och låtsas att ni är med oss denna glädjens dag.

Vaknar med kapten Sol utanför fönstret och vi kramas lite innan jag tassar ut i lägenheten där Jonnas mamma är i full färd med att städa och göra fint inför dopet i morgon.

Jag dricker mitt italienska kaffe och sedan går jag och Jonna ut på torget i solen som strålar varm fast klockan bara är tio och jag ska till Sankt Johannes församlingshus och uppträda och när jag kommer dit sitter det hundra personer där och dricker kaffe och plötsligt ställer sig alla unisont upp och sjunger grattis på namnsdagen, och jag hade själv glömt bort det så jag blir glad och lite rörd och sedan uppträder jag och läser mina dikter och det fungerar väldigt bra som alltid när jag är i en kyrka och efteråt tar jag årets första sommarpromenad genom staden och människor som har hus är ute i sina trädgårdar och plockar i sina rabatter och det är verkligen överraskande varmt och man blir lättare i stegen av värmen.

Jag dricker en flaska vatten och hemma har Jonnas pappa satt ihop fina spjälsängen åt Milo och den är ungefär lika stor som min gamla ungkarlslägenheten den där sängen och nu sover han mild som en sommarvind, ljusa lätta andetag, huden har färgen hos mjuk och vit strandsand, ögonen som två kometer där bakom ögonlocken och i morgon är det dop i kyrkan och det blir förhoppningsvis en fin dag det också.

Strax väller min familj från Göteborg in över tröskeln, bror Peter, halvbror Andreas, mamma och pappa.

Jag är mitt i mitt eget liv. Jag har tagit tillbaka rättigheterna till mitt eget liv. Jag gör det varje dag numer. Jag är nykter, värdig och tolerant. Jag lär mig ödmjukhet medan allting händer runtomkring mig,

Vi var i kyrkan idag, talade med prästen om dop. Snackade psalmer.

Älskar kyrkor. Till och med svenska kyrkor som ser ut som ödelagda skolmatsalar. Det är ändå rofyllt. Som att se Milo sova sött och tryggt med sin lilla knutna hand vid hakan, med bröstet som häver sig varsamt, hjärtat där bakom alla revben, galler mot världen, drömmarna som ser ut att rusa runt bakom hans ögonlock.

Minns hur starkt det kändes den där sommardagen när läkaren satte tillbaka det befruktade ägget i Jonna. Hur jag stålsatte mig inför något kliniskt men istället fick vara med om något enormt kraftfullt, något säreget och väldigt andligt och hur jag kom hem och skrev om det och just där,  den där dagen, när vi beslutade oss för att vara öppna och ärliga med vår längtan och skriva öppet och ärligt om allt det här, så vände livet från ständigt nederlag till en sorts seger.

Jag hade kunnat hålla tillbaka. Jag hade kunnat fega ur. Jag hade kunnat hålla den där väldigt andliga och starka upplevelsen för mig själv. Eftersom jag varit med om att sitta vid begravningsbyråns minsta kista två gånger. Eftersom jag vet det mesta om sorgens snuskiga fingrar. Eftersom jag vet att vi lever i en tid och i en värld som straffar människor med stora drömmar när dessa drömmar inte slår in. Det ser fånigt ut att längta öppet och tydligt. Det provocerar. Ingenting provocerar internets utmarker så som uttalad svaghet. Människor står redo med sparkar och slag. Som gamar vakar dem.

Men jag valde att vara öppen och ärlig med den där känslan, med vår längtan efter ett levande barn och eftersom vi bar den där drömmen hela vägen och i nio månader, trots att Jonna fick ligga till sängs ett halvår, trots att jag fick sköta hus och hem och mitt arbete under tiden, trots vår ständiga rädsla och skräck som inte lämnade oss för en enda sekund, så lyckades vi och vann den största segern som går att vinna i den här världen.

Jag är stolt över att vi ställde alla dörrar på vid gavel. Jag är stolt och glad att vi satsade allt vi hande i en enda öppen giv och såg hjärter ess dundra ner i bordet.

Vi vågade och vann.

Vi gjorde en resa rätt långt ner. Jag har varit slagen under isen. Jag har låtsats skaka av mig en del elakhet som ändå fastnat på mig, som hundskit, som gammal slask, och jag har blivit ledsen över en del mail och skit jag fått.

Men inga anonyma drägg eller självutnämnda påvar kunde få mig att slå ner blicken. Jag har slutat rota runt i sådant som jag ändå aldrig kan påverka, människors uppfattningar, mina fienders uppfattning om mig.

Deras bild av mig är inte sann och eftersom den inte är det kan de aldrig nå mig.

Nu håller jag Milo i min famn och ser in i hans ögon och jag har sparat alla brev han fått, alla kläder han fått av goda människor, alla fantastiska hälsningar från främmande medmänniskor, och jag har sparat allting hans pappa och mamma skrev om honom innan han blev till, innan han blev färdig, innan han kom ut till oss, och en dag ska jag sätta mig med honom och visa honom allt det där och han ska själv få se att de goda krafterna i den här världen och i det här landet är fler än de illasinnade stackars krakarna som i sitt eget mörker misströstar så till den grad att de hämtar sin stryka från att hata och förbanna.

När jag sitter med Milo i famnen, när han somnar på min mage, ställer mina lungor in sig till hans takt. Man kan höra ett litet klick.

Mitt hjärta söker hans rytm och strax sover vi båda trygga i Guds hand och tidigare idag drömde vi samma dröm. Jag fanns i hans dröm, och han fanns i min.

Så här ser segern ut. Vi står på andra sida drömmarna och ser ut över segern.

Det är en vacker utsikt.

Vi har enats om vår son ska heta Milo som tilltalsnamn. I dag ska vi till prästen och planera dopet som äger rum snart.

Sedan han föddes har vi testat med de olika namnen fram och tillbaka (Totti har hela tiden varit planerat som tredje namn) och till nu har vi enats. Känns bra.

Milo Santino Totti Birro heter han alltså.

En tevetyckare på den konkurrerande kvällstidningen skriver idag ut att jag tar livet allt för allvarligt eftersom jag skrivit om tv4as nya vulgära lekprogram från Japan.

Det tycks föreligga en allmän uppfattning om att man är humorlös, en poetiskt grubblande dysterkvist, ett pretto helt enkelt, om man tycker illa om värdelösa skitprogram där människor som man faktiskt respekterat en gång nu kanar runt utklädda till djur medan alla japaner runt omkring skrattar hysteriskt.

Alltså. Bara för att man inte skrattar åt skiten så har man ingen humor.

Det är i själva verket tvärtom.

Det är för att man HAR humor som man inte tycker det är roligt när människor görs till pinsamma åtlöjen inför publik, inför oss, och inte minst inför sig själva.

Det är inte humor att skratta åt människor som förnedras, det är bara plumpt, pinsamt och billigt.

Människor i djup sorg har en aura runt sig.  Ett sorts kraftfält.

Botten är alltid vackert inredd, golvet hårt stampat. Vi är vilse där. Uppsikade plankor mot fönstren. Skor som går förbi ute på gatan är allt vi ser.

Sofie blev femton år. Sofie blev ett andetag.

Vi talade om henne i Kvällsöppet i onsdags.

Hur är ett samhälle funtat som inte kunde skydda henne från våldet, från de fradgsatinna satans jävla psykopatmännen, och från sig själv.

Femton år…

Jag hade just köpt mina första Dr Martens kängor. De gick upp till knäna. Jag hade insydda byxor men tyckte fortfarande att min Rosa Pantern t-shirt var rätt cool.

Ett barn på en hal sten. Man är inget annat när man är femton år.

Och döden ska vara en saga i andras munnar.

Aldrig en utväg.

Livet har inte börjat men drömmarna om att avsluta det segrar till sist.

Sofies död är ett kollektivt och avskyvärt nederlag för Sverige.