Jag har blivit dumpad. Det har hänt förut. Det är aldrig särskilt roligt. Fast det finns ju olika sätt att bli dumpad på.
Hösten 2008 är jag i Örebro för att träffa dåvarande teaterchefen Lars Johansson. Med på mötet sitter regissör Isabelle Moreau. Vi talar om att jag ska skriva en monolog av Martin Bengtssons bok I skuggan av San Siro som jag läst och tyckt om. Martin har jag tidigare träffat då han gjort en intervju med mig för Nerikes Allehanda. Han har uttryckligen önskat mig som författare till hans pjäs.
Jag har alltid satt en ära i att känna mig fri som författare. Det betyder att jag lika gärna skriver en lång roman om kärlek som en krönika om Zlatan. Senaste året har jag blivit flerfladigt prisbelönad för mitt skrivande om fotboll. Det har varit läsarna som röstat och jag har givetvis blivit glad och stolt.
Med allt detta i bagaget är det således med stor lust jag tar mig an jobbet med Bengtssons bok.
Men så slutar Lars Johansson som teaterchef i Örebro. Jag har fortfarande inte till denna dag talat med den nye tillförordande chefen en enda gång. Jag blir istället kontaktad av Kerstin Lundmark som direkt nedlåter sig till att ha en arrogant och nedsättande attityd i sina kontakter.
Först bestäms det, utan att jag vet varför, att pjäsen ska flyttas fram från vår till höst.
Jag levererar pjäsen 6 mars enligt vår överenskommelse.
En dag ringer så Lundmark och meddelar att texten inte riktigt är vad de förväntat sig.
Det är, med Lundmarks fantastiska formulering, “För mycket Marcus Birro.”
Det är onekligen ett argument som det är svårt att värja sig emot.
Bakom min rygg och utan att berätta det för mig har man också skickat denna första version till Martin Bengtsson som helt naturligt tyckt mycket om vissa delar och mindre om andra.
Den teaterpjäs som sätts upp på scenen, som möter publiken, är ofta den sjunde eller åttonde versionen.
Det är som bryta sig in hos en konstnär och sno en skiss och skicka den till modellen. Det är ju klart som fan att modellen inte känner igen sig. Det är ju en skiss.
Det märkliga förfarandet fortsätter. Det beslutas om ett möte mellan Isabelle, Kerstin och en dramaturg.
- - Jag har ju fått vara dramaturg fast det är jag ju egentligen inte, säger Lundberg och jag undrar då på vilka grunder hon anser sig ha rätten att förkasta mitt första utkast.
De lovar att ringa under kvällen efter mötet men gör sig oanträffbara. Lundberg skickar ett sms där hon förklarar att hon varit på akupunktur och mår dåligt. Hon har för mycket att göra.
Jag sitter förvirrad och undrande hela kvällen. Jag är de siste som får reda på att de beslutat sig för att koppla bort mig från pjäsen. Jag får reda på det under fredag förmiddag. Då har de vetat det sedan dagen innan utan att informera mig.
Det står dem givetvis fritt att bryta kontraktet. Uppenbarligen delar inte Lundmark före teaterchefens uppfattning att jag är rätt person för det här jobbet. Det är jag ödmjuk inför. Det är ju som det är. Men jag kan ändå inte undra med vilken rätt och i vilken yrkesroll Lundmark gör sin bedömning.
Om det nu var förre chefen som knöt mig till teatern, varför är det då inte den nuvarande chefen som bryter kontraktet?
Lundmarj ber mig att frivilligt backa ur. Jag tänker dock givetvis kontakta både Författarförbundet och Dramtikerförbundet för att få mina rättigheter tillgodosedda.
Vi är många som får sparken från våra jobb. Det är inget synd om mig. Jag har mer jobb än vad som är nyttigt för mig. Jag tycker dock inte det här skötts särskilt snyggt.
Länge Sedan
