Lördagkväll i Sverige.

Mimande låtsaspiloter i löjliga uniformer och dansbandsgubbar i glänsande byxor.

Jag somnar ifrån alltihop som ett barn där i soffan.

När jag vaknar igen är allt över, två låtar i final, några andra i en andra chans.

Jag borstar tänderna, dröjer med blicken över hustaken som är gamla och vackra.

Jag tänker lite på att jag kanske levt hälften av mitt liv, kanske mer.

Jag ber en bön innan jag somnar; Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden…

En hel dag med näsan över tangentbordet. Bara korta pauser för blöjbyte och lite lek med Milo Santino.

Jag har idag, i princip, skrivit färdigt texten om Imperiet som ska bli en bok till den officiella boxen som kommer i vår.

Hade det varit förr hade jag gått på party.

Nu får party komma till mig istället: http://www.youtube.com/watch?v=ezzEZyvAuXU

 Saknar Santinos tyngd, hans armar runt min hals när jag lyfter upp honom, hans små men vassa naglar i min hud, hans ögon när han ligger förundrad på en kudde och försöker stava det här livet med sin blick, saknar hans doft, hans små andetag, hans fötter, och hans långa fingrar, hans lilla varma huvud i min handflata, saknar surret i hjärtat när jag ser honom sova ljus och varm, lugn och rofylld, saknar hans blöjor och puder, hans små krumma ben och lite torra hudveck, saknar hans nallar och speldosor, saknar hans gäspningar, hans förvirring när man lyfter honom upp i luften och saknar att han får mig att känna mig viktig.

Saknar Jonnas bleka, trötta men lyckliga ansikte, hennes hud och hår, hennes noggrannhet och omsorg om detaljerna, saknar vårt hem som är en borg mitt i den här krigiska världen, saknar min säng och min soffa, mitt arbetsrum med priserna och Totti tröjan, Hussey autografen, fotografierna från Cafe´Florian i Venedig, saknar våra tjocka katter med sina kurrande, spinnande kroppar av päls och värme, saknar allt det där jag drömde om när jag var trettio och satt på Centralens pub och drack bort skakningarna.

Jag darrade så mycket att jag inte kunde ta emot växelpengar.

Efter några glas var jag stadig som en kirurg. Jag gick till Systemet och åkte hem med mitt guld, mina flaskor, min skatt och sedan satt jag där och drack och bläddrade i gamla brev, ringde meningslösa telefonsamtal och undrade varför jag aldrig kom loss, varför ingenting lossnade, varför jag inte fick någon rätsida på världen.

Jag hade skulder till allt och alla, aldrig några pengar.

Nu är jag erövrad. Mitt liv som en pokal i prisskåpet. Jag ser tillbaka ibland och minns våra nätter, våra fester, vår kärlek, våra vänner och fiender.

Min saknad löper framåt, som vilda vita hästar. Framåt! Framåt!

När kvällen kommer är jag en bland alla andra. När kvällen kommer är jag hemma hos allt det som betyder något, är jag stark som en vältränad muskel.

Livet som en kraftcentral. Det sprakar, sjuder och knastar av liv överallt. Tillvaron som ett elektriskt regn.

Det finns ingen horisont längre, ingen dag i kalendern där saker ska vara klara.

Det finns bara barn. Tiden blir transparent, slipprig.

Barn låter sig inte överskådas.

Vi spanar åt alla håll, försöker gissa, försöker trösta, försöker göra rätt.

Det skär i hjärtat när han skriker.

Jag vill bli Tingeling med ett självlysande trollspö, en liten stav från drömmarnas land som kan röra vid honom när han gråter.

Men man sväljer paniken och till sist somnar han  och sover med de små krumma händerna lyfta bakom huvudet och ansiktet som efter snöfall…blankt, ljust, fridfullt.

Andningen som lugna vågor mot stranden.

Drömmarna, 20 dagars samlade skatter i det undermedvetna, är som lätta vingar bakom hans mjuka, tunna ögonlock.

Jag böjer mig fram, kan se små, små figurer ur hans drömmar röra sig i hans sömn.

Jag känner igen mig själv i min sons drömmar.

Här finns dagens krönika i Expressen: http://www.expressen.se/kronikorer/1.1478411/birro-vi-ar-mannen-som-bryter-ny-mark-i-sovrummet-och-pa-bvc

Milo Santino Totti Birro har fått hyllningstelegram från ÖIS.

“Välkommen till Örgryte IS och livet….” står det på det fina diplomet som är signerat av Marcus Allbäck och Lars Ranäng, ordförande.

Medföljde gjorde också halsduk, nappflaska, mössa och kläder.

En lirare är född.

Pappa är mycket stolt.

Tack Öis.

Min och Mikaels pjäs Svarta Vykort är ute och turnerar.

Kultur som lever, som vill något, som tar sig ut i landet är kultur jag gillar.

Synd att det kom så lite folk igår.

Katrineholm är en rätt deppig plats på jorden.

Vårdpersonalen i Sverige är som resten av arbetarklassen, den vägrar vara intresserad av sina egna villkor. Bättre då att sitta hemma och leka tysta, döva, stumma apan.

I dag spelas pjäsen i Strängnäs.

Här finns en fantastisk recension i dagens tidning efter föreställningen igår:

 http://www.kkuriren.se/kkuriren/standard_artikel.php?id=270061&avdelning_1=103&avdelning_2=114

Varje dag är en pärla, en liten gnista ljus och hopp.

Världen rör sig i en bana, vår lilla familj i en annan, en helt egen, en sorts drömvärld med sömntrötta ögon och hasande gång i mjuka byxor över knarrande parkettgolv.

Milo Santino gillar att gunga. Man lägger honom på en kudde och blir en gondol genom rummen.

Han ser ut att le. Jag vet inte om de kan le ännu men det ser ut som han ler.

Det går rakt in.

Det är som bra poesi. Hjärnan är inte ens påkopplad.

Hans lilla ansikte, han doft, hans närvaro bygger en blixstsnabb Autobahn rakt in i hjärtat på mig.

Vi hör röster från trapphuset, bevbäraren som kommer, grannar som går till jobbet. De kunde lika gärna härja runt på en främmande planet.

Somnar en timme mitt på dagen när han sover och drömmer att jag är en annan. En man utan strider. En omtyckt människa utan sitt bultande hjärta i kupade händer mitt i en snöstorm som slungar iskyla och kristaller som vapen i mina ögon. En vanlig man i en ovanlig värld istället för tvärtom

Jag vilar hans lilla huvud mot mitt hjärta och efter ett tag är det som om jag inte kan känna var mitt snart medelålders hjärta slutar och hans lilla, nya, sprudlande nyfikna hjärta börjar.

Den här bilden kanske förklarar en del av vad som hänt de senaste dagarna.

http://www.stureplan.se/frame.php?main=/articles/5734/?menu=1

Pressomudsmannen Yrsa Stenius ringer några minuter efter klockan tio i dag och vi talar lite om det som hänt.

Hon är minst sagt förvånad och förfärad över hur det har gått till men förklarar också att hon ingenting kan göra eftersom de bara kan jobba med texter som redan är tryckta.

En chefredaktör får göra vad han vill av vilken anledning han vill.

Så måste det nog också vara.

Der goda som kommit ur den här soppan?

Jag vet numer vad jag har vissa människor.

Jag stryker ett streck och går vidare.

Det är faktiskt deras förlust att de inte tryckte Skugges text.

Och alla de ofrivilligt barnlösa som kanske kunnat hämta styrka ur ett levande och hoppfullt exempel.