Det är alltid dags att ta nästa steg.

Varför dröja? Varför stå drömmande vi fönstret och räkna människor i huset mittimot?

I september 2008 började jag skriva om italiensk fotboll i Expressen.

Det gick fantastiskt bra.

Det var framförallt väldigt roligt.

I dag har vi bestämt att fördjupa samarbetet.

Fån och med onsdag skriver jag krönikor en gång i veckan på nyhetsplats inne i tidningen.

Jag är hedrad över förtreoendet och ser mycket fram emot detta.

Premiär onsdag 4 februari.

Här finns en stor intervju i dagens Expressen: http://www.expressen.se/Nyheter/1.1450156/jag-sag-ut-som-ett…-fyllo-helt-enkelt

Det är blygrått ute. Metalliskt.

Taxin kommer och vi får guda chauffören till Babyproffsen där jag försöker låta bli att se de andra kunderna i ögonen eftersom det känns som vi luras, som om vi är där för skojs skull, men det är vi inte, vi har ringt och lagt undan en bilbarnstol och den är inslagen i en kartong och vi betalar och tar taxi hem igen och vi får in den i hissen med Jonna och rullstol och när jag tar trapporna upp funderar jag på om vi ska våga öppna den men det gör vi inte, utan jag lyfter in den i sovrummet som är occkuperat av saker man behöver när man väl får barn, och vårt älskade barn kommer på torsdag om Gud är god och det är ju ibland.

Thåström kommer med ny skiva i vår, “Kärlek är för dom” heter den.

Kan bli briljant.

I dag finns denna text att läsa i Expressen. http://www.expressen.se/debatt/1.1448950/hagglund-behover-inte-homohatarna

Intressant att nyckelordet som rasslar från debatten I Kvällsöppet i går är “val.”

Både nuvarande och avhoppande gäng medlemmar vittnade om att de gjort ett medvetet val både när de gick med, att stanna, eller att hoppa av.

Så är det nog.

Man kan inte bara sitta bakom skrivbord och skylla allting på förhållanden, omständigheter och samhället.

Alla männikskor har ett eget val. Kriminalitet är ingen sjukdom som man bara blir drabbad av.

Samtidigt är det ju så att samhället mycket noga och skoningslöst utesluter vissa människor. Deras lojalitet blir därför hängande i luften. Det är inte så konstigt att de söker sig till kriminella gäng. Ju mindre anledningar man har för att förena sig med ett samhälle, ett folk och en tid, ju lättare för de kriminella gängen att värna medlemmar.

Det är enkel matematik.

i Sverige tycker vi om att pissa på staten. 2006 var vi så trötta på staten att till och med fattigt folk röstade fram en borgerlig regering.

I andra länder längtar man efter en stark stat. Usa. Italien.

Länder, särskilt Italien, som alltid varit en svag stat och därför också haft stora problem med maffia.

Vaknade tidigt av det lätta snöfallet utanför hotellfönstret.

 Ett taxi körde snabbt genom flingorna till Södra Mälarstrand där jag medverkade i Morgon Zoo, RIX FM. Har aldrig varit med där förut.

 Ett väldigt varmt, fint och trevligt bemötande och intryck fick jag av alla där.

Gert Fylking har jag träffat förut, första gången 1992 när jag och Peter läste dikter hos Aschberg i teve 3.

 I taxin mot stationen får jag beröm av chauffören som tackar mig för “min litteratur, allt skrivandet” och det är ju i all enkelhet bland det finaste jag hört så jag blev glad och stolt.

Nu är jag oändligt trött.

Lycklig över att allting såg bra ut hos barnmorskan i dag. Magen låg till och med över kurvan. Fantastiska Jonna.

En vecka kvar…

Jag trivs i kyrkan.  Jag trivs bland präster.

Uppträdde tidigare i dag för anställda inom Linköpings stift. En fin stund. En bra stund.

Jag mår som en avbytare som aldrig kommer in.

Som står vid sidlinjen och stampar. Men de andra är bättre. De andra gör mål och håller bollen inom laget.

Det skymmer fast det inte blivit ljust.

I morgon är det en vecka kvar.

Det känns på något sätt som om det är längre kvar  hela tiden, för varje timme som går.

Tiden som en drog, förvrider allt.

Är i dag närmare än igår?

Så här ser vasen och rosen ut som jag fick av Norrköpings Kommun igår.

Inskriptionen lyder som rubriken.

Fint.

Jag är sen till finmiddagen.

Uppträder i Boxholm på kvällen och sedan rullar producent Mobergs vita mercedes (kulturarbetare med vita mercedes är alltid grymma människor) mot Norrköping och väl där inne i den fina bankett salen med kristalllampor i taket pågår middag och prisutdelning för människor som på olika sätt hedrat staden Norrköping inom sport, näringsliv och kultur, under 2007 och 2008.

Jag får en fin vas, ett fint tal, en ros och ett litet kort.

Jag är ärligt och uppriktigt rörd.

Jag tog en chans när jag flyttade hit. Och ändå inte.

Jag var förälskad. Jag bestämde ingenting själv. Jag lät kärleken styra. Det fick bli som det blev. Jag hade känt Jonna i tre månader, mest över telefon, när vi flyttade ihop.

Minns hur vi den där första kvällen låg på madrasser i sovrummet och såg Truman Show på teve. Man såg stadshusets torn från fönstret.

Ända sedan jag flyttade hit (och egentligen innan dess, redan när jag var här för att uppträda) har jag känt mig märkligt hemma. Jag trivs här. Jag är stolt över att bo här.

Jag älskar den här staden för allt den är och allt den drömmer om att kunna bli.

Jag älskar också att den här staden gav mig en nyfiken chans, att min litterära karriär fick sig en rejäl knuff i ryggen.

I dag blev jag fint och hedersamt tackad av Norrköpings Kommun och jag kan inte annat än att känna mig lite stolt.

Det dö, Göran Johansson, det hade du aldrig trott?

Detta kan vara den sista veckan i mitt liv utan en skrikande bebis.

Tänker så ibland. Koncentrerad längtan. Ser ut genom fönstret. Fastnar i en tanke, en inre bild av mig strykandes med min hand över mitt barns huvud, blodet som små fåglar bakom ljus tunn hud, och jag har ju inga riktiga bilder av allt det där utan bara drömmar, förhoppningar, önskemål.

Det känns som vi varit gravida sedan 2006.
Och det har vi ju också.

Den här resan är det modigaste jag gjort. Jag är enormt stolt över att vi vågade, vad som än händer, hur det än går, trots allt vi varit med on, så trotsade vi mörkret och försökte igen.

IDAG ÄR SISTA CHANSEN ATT LÄGGA DIN RÖST  PÅ MARCUS ITALIENBLOGG!

Gå in på www.storabloggpriset.se och lägg din röst på Italienbloggen i kategorin Sport & Fritid. Omröstningen avslutas 16:00 idag tisdag den 27 januari!

Italienbloggen hittar du som vanligt på: blogg.expressen.se/birro

/ Webbansvarig, Marcus Stenberg

Har funderat mycket på medial strategi den här veckan.  Jag har ingen.

Chefredaktör Jan Helin på Aftonbladet överskattar mig således när han i mail efter mail hävdar att jag cyniskt spelat ut de båda kvällstidningarna mot varandra för att få en så bra deal som möjligt. Att jag blåst dem.

Jag är helt enkelt inte så smart.

Jag går alltid på känsla. Det gör mig inte unik eller speciellt märkvärdig.

Jag kan helt enkelt inte annat.  Jag reagerar och agerar på känsla. Det är sådan jag är.

Jag har aldrig haft en enda plan med någonting jag gjort. Jag har skrivit långsamma, tålmodiga böcker om kärlek. Jag har skrivit diktsamlingar. De har sålt okej. Inte mer. Jag har ändå fortsatt skriva dem.

Det har inte funntis ett enda ögonblick i mitt liv när jag  halvcyniskt och kalkylerat försökt bygga mig en strategi för mitt liv eller för mitt skrivande. Jag flyttade från Göteborg efter att ha träffat Jonna hösten 03. Vi kände knappat varandra när jag flyttade in med henne.

Vem fan flyttar till Norrköping för att få fart på karriären? Men det var ändå vad som hände.

Låter man sitt liv styra av hjärtat och kärleken faller de andra bitarna på plats.

2006 kom Marcus Stenberg (som nu sköter hemsidan med osedvanlig briljans) fram till mig på Bokmässan och frågade om jag inte skulle börja blogga.

Så jag gjorde det.

SVT visade i slutet av 2006 en krönika över VM i fotboll som spelats den sommaren som var det i särklass värsta jag sett. Därför började jag skriva om italiensk fotboll på Svenska Fans och därför hamnade jag på Expressen och därför ville Aftonbladet värva mig i veckan som gick och därför fortsätter deras bloggare att håna mig. 

Det var nog roligare att blogga om vilken tönt jag var som sökte jobb där i våras och inte fick.

Det är kanske inte lika kul att se mig sno deras jobb.

Men de kan alltså vara helt lugna. Jag trivs så bra på Expressen. Även om jag verkligen skulle tyckt om att jobba med Maria Trägårdh på Aftonbladet. Hon är en briljant journalist. Men sådana finns det många av också på Expressen. Faktiskt fler rent av.

Den nya mediala ordningen med bloggar och hemsidor är fantastisk. De trötta gamla grindväktarna känner givetvis flåset i nacken. Det går inte att ljuga för folk längre. Människor helt utan journalistisk utbildning men med ett enormt patos, en varm känsla och en innerlig passion skriver banan av de riktiga journalisterna och de hittar sina läsare, människor söker sig fram genom mörkret.

I dag är fansen, läsarna, tittarna och folket mycket oändligt mycket kunnigare än tidigare.

Det går att skapa sig en plattform idag.

 Humorsidor som ägnar sig åt att vara elaka når tiotusentals läsare varje dag. Så måste det få vara. För det finns lika mycket motkraft.

Problemet blir när tidningar som Aftonbladet lyfter upp samma humorsidor, samma mediala mobbare. Det blir nu mer än någonsin tidigare ett ställningstagande. Varför gör man det?

Det är ju inte så att dessa humorsidor inte har sina läsare. De behöver egentligen inte Aftonbladet som håller de under armarna. och ändå gör Aftonbladet det. Det är obegripligt.

Det är ingen hemlighet att ett av flera skäl till att jag tackade nej till Aftonbladet var att tidningen utgör en plattform åt folk som länge gjort humor av att håna mig.

 Jag är inte arg på de längre. Jag har ärligt talat flinat lite i smyg själv.

Men det är inte värdigt landets största tidning att vara en plattform för den typen av mediala projekt. De klarar sig ändå.

Jag har under den här turbulenta veckan fått fantastiskt mycket fin respons för mitt beslut att inte sälja mitt arsle. Åter igen, det är inget som jag ska ha applåder för. Jag följer mitt hjärta helt enkelt.

Jag har också fått flera fina mail från mycket högt uppsatta och uppskattade journalister innifrån Aftonbladet som uttryckt sitt stöd.

Aftonbladet borde fråga sig om deras kamp för att hålla cynismen under armarna är värd sitt pris. När skribenter som jag och andra väljer bort tidningen för andra, mer spännande projekt.

Under tiden ska jag bli bättre än någonsin på allting jag gör.

Och fortsätta alltid göra vad mitt hjärta viskar.