Årets sista dag.

Det är grått ute.

Vi står framför en helig dörr. Vi har nycklarna. Men det är inte dags riktigt ännu. Vårt barn har förhoppningsvis en dryg månad till i Jonans mage.

2008.

Startade året med att bli framröstad som Årets Östgöte 2007. Stort i min lilla värld.

Vad har jag gjort? Sänt tusen timmar radio. Skrivit över 150 radiokrönikor. Skrivit texter till Dalarnas-Tidningar, till Folkbladet,  och tidningen Amos.

Jag har avslutat en roman, Att leva och dö som Joe Strummer. Jag skrev tillsammans med Mikael Ericsson en pjäs, Svarta Vykort som regisserades av Gunilla Nyroos.

Jag har turnerar runt i hela landet.

Jag har läkt mina sår.

Jag har varit nykter.

Jag har inte ens längtat efter att bli full. För den längtan handlar inte om sprit längre utan om tid. Och tidsmaskin kan jag resa bara genom att skriva.

I januari drog jag igång ett upprop mot FK angående de hårdare kraven för sjukskrivning. Det blev ett fasligt liv. Aftonbladet startade en ny artikelserie efter det.

Tyvärr verkar det som vanligt som den lilla människan bara är ett skämt i maktens korridorer. Curt Malmborg avgick men från och med i morgon skärps kraven ytterliggare för många sjukskrivna.

Under tidig vår publicerar jag en lång artikel i Aftonbladet om spriten. Den fick stort genomslag.

Under våren inleder jag och Jonna vår IVF behandling. Det är oerhört krävande för Jonna. Vi är på bröllop i Italien och det är varmt och den där sprayen hon har med sig får inte bli varmare än 25 grader så det är till att hålla den i skuggan eller inlindad i svala servetter. Vi bor i Venedig en vecka och öppnar fönstren mot kanaler och gränder. Venedig är alltid oslagbart vackert.

Under våren medverkar jag i debatten om vad en “riktig” sportjournalist är för något. Ingen verkar helt säker. Däremot är alla på Aftonbladet väldigt övertygade om att jag inte är en…

Under sommaren flyger jag till Schweiz och följer EM i fotboll för Svenska Fans räkning.

På min födesledag får jag reda på att Jonna är gravid. Jag flyger hem på midsommardagen och vi firar tafatt i mineralvatten och färskpotatis.

Vi är darriga men lyckliga.

Under våren träffar jag Expressen och talar om att börja skriva för dem om italiensk fotboll. Det händer ingenting i tre månader. Det verkar inte bli något. Plötsligt blir det ändå av.

Jag slutar blogga på Svenska Fans eftersom jag är kräktrött på att läsa anonyma hatares förbannade pissdropp i min mailbox.

När jag bestämt mig för att sluta väller plötsligt de fina mailen in. Jag beslutar mig därför för att fortsätta blogga men på Expressen. Jag visste alltså inte att jag skulle börja blogga där när jag slutade på SF.

Under hösten har jag medverkat i Canal + på söndagarna.

Jag fick en minst sagt flygande start på Kvällsöppet i teve 4. Jag hamnade i ordväxling med en programledare. Det hela följde sin egen mediala logik och det var mycket märkligt allting. Jag är ändå glad att jag tog varje tillfälle i teve att föra krig mot den nya tidens förbannade cynism och kalkylerade elakhet.

Jag tvingades släcka ner min blogg under en månad under hösten efter fruktansvärda, anonyma påhopp.

Jag var i Rom en helg med Lerneby och vi strosade runt i världens vackraste stad. Kärleken till Rom växer för varje gång jag är där.

Jag tävlar i På Spåret med Tina Ahlin.

I början av december vann jag pris som årets bästa sportblogg och årets krönikör. Jag har då skrivit krönikor i tre månader. Jag blir väldigt glad och tacksam.

I slutet av december skriver jag ett upprop på Expressens kultursida ett upprop för Dawit Isaak. Hans bror har bett mig. Jag gör det gärna och frågar i min tur lite vänner och bekanta, bland annat Stefan Holm, Wille Crafoord och Weeping-Magnus som skriver under.

Nu är det bara timmar kvar av det här året.

Vi står fortfarande vid den heliga porten. Vi är tre stycken, jag, Jonna och Mini. Vi vill så gärna gå igenom den där porten.

Jag vågar ändå inte tänka den där tanken hela vägen till sitt ovissa slut. Tänk om det är paradiset? Tänk om det är något annat?

Jag har under hela året skrivit mig till en viss form av förklaring. Jag har upptäckt att ingenting provocerar som svaghet. Jag har förtvivlat. Jag har jublat. Jag har knytit näven mot himlarna. Jag har gråtit och skrattat. Jag har fått så mycket beröm från folk jag aldrig träffat att jag blivit generad. Jag har bett mina böner. Jag har läst många fina böcker, Liseys Story och Duma Key av Stephen King är de två bästa.

Nu lever jag i paus i väntan på undret…

Gott nytt år, medmänniskor.

Väntrummet har en liten inbyggd radio i väggen. Vi knäpper på den. Jag försöker dämpa min oro en aning.

Det låter sig knappast göras.

Läkaren kommer och Mini rör sig på ultraljudet som h*n ska. Allt ser bra ut. Trots att Jonna haft många och kraftfulla sammandragningar så är tappen sluten och allt som det ska.

Vi sitter sedan i ett litet rum. Doktorn har skumtomar i en skål. Vi talar om det planerade kejsarsnittet och utan att jag tänker på det korsar jag armarna framför mig. Försvarställning. Min röst låter inte som min. Vi sätter ett datum på det planerade kejsarsnittet. Det är om ett sådant vi talar. Att vi då kanske ska få hålla vid, krama, pussa och titta på vårt levande barn är möjligen något man kan tänka sig i en angränsande himmelsk verklighet.

Vi får ett datum, anvisningar, ett krys på kartan. Vi är nära det där krysset. Vi är nära. Och så långt borta. Som när man känner Minis huvud under en varsam hand på Jonnas mage. Som när man sitter där och ser vårt barn röra sig på teve skärmen. Jag har aldrig varit med om att lyckas förut.

Nu har vi ett datum när Jonna ska förlösas och det känns som en hastig sekund dit, och det känns som om himlen snickrar broar mellan då och nu, och det känns som om världen har osynliga änglar högst upp på alla hus som blickar ner på oss, och det känns som om det aldrig kommer hända, som om tio tusen drömmar plötsligt ställer sig upp och applåderande kommer närmare, närmare och jag inte fattar det det är till mig de kommer, det är för mig de ler…

Den här långa intervjun trycktes också i Corren på julafton. Idag återfinns den i NT.

Den handlar mest om italiensk fotboll men också om livet. Som ju ofta är samma sak.

Gillar den eftersom journalisten Per var lyhörd och uppriktigt intresserad. 

Det blev mer ett möte än en intervju och sådant är alltid trivsamt.

Var ni i Göteborg i lördags kanske ni såg Askerups stora intervju med mig i GP om nya romanen. Den blev också läsvärd. Mest för att Akserup är en utmärkt skribent.

NT: http://www.nt.se/sport/artikel.aspx?articleid=4651566

Vi går in i vecka 33 idag.

Denna söndag har och vi suttit och läst Jonnas blogg, inlägg från i somras, under IVF.

Vilken resa vi gjort. Vilket mod. Vilken oerhörd styrka. Vilket fantastiskt skepp vi är där vi seglar fram och klyver mörkret.

Inga mobbare kan nå oss.

Jag är full av beundran för Jonna och för mig själv. Att vi med vårt facit trots allt vågar. Att vi med vår historia är dumdristiga och vackra nog att trots det försöka igen.

Längtan efter barn är starkare än facit, större än rädslan, viktigare än den mustachprydda, fjantiga lilla skräcken.

Läser ut Anders Paulruds sista roman, Fjärilen i min hjärna.

En tunn liten bok. Han skriver den med fem tumörer i lungorna. Han vet att han ska dö. Han skriver små lappar till Solveig som han kommer svika. Det är så han ser på döden. Som en orättvis skuld, en sorts otrohet.

Det är den värdigaste bok jag läst på länge.

Riktigt små barn, för tidigt födda, glömmer bort att andas.

Läser om en liten mirakelflicka som föddes i vecka 22 + 5 dagar. Hon överlevde. Mot alla odds. Hon lärde sig andas.

Solen är låg redan vid lunch.

Jag cyklar på min fastspikade cykel.

Sedan tar jag en promenad till mitt italienska favoritfik och dricker en kaffe och sjunker längre och längre ner i soffan.

Det är söndag.

Timmarna har inte bråttom. Jag sitter där och ser barnfamiljer klä av och på sina barn, dricka kaffe, äta glass och kakor, ser barnen stulta fram mot kakdisken och sätta sina små flottiga händer mot glaset och sedan somnar den minsta sonen i sin mammas famn och pappan ser väldigt lugn ut, som om inte bussarna kör för fort utanför fönstret, som om inte livet har vassa knivar överallt, som om inte livet bara är en ständig fälla att försöka dansa sig igenom, som om livet är för evigt, för alltid.

Jag avundas dem.

Jag sitter där med ansiktet i händerna, blicken fastnar i ett stirr och jag rör vid mitt eget liv med tungspetsen och det smakar salt, smakar som ett äventyr och sedan knyter jag på mig halsduken, hänger på mig rocken och går ut igen.

Längtan efter barn är fundamental.

Jag drar med händerna över ansiktet, sneddar över vägen. Jag har med mig tusen spöken i släptåg. Varje år jag klarat mig igenom är en benvit hand på min axel.

Förr brukade vi roa oss med att supa dagen före nyårsafton.

 Vi satt på Gillestugan, Kometen, det där holländska stället vid mig, Centralens Pub, Klara givetvis, Skål eller Cheers, Babar,Solrosen, Harrys, Kåren, Halta Lottas, Silverkällaren, Gröna Brunnen, Sjuans ölhall, Dubliners, BersåBar, Murveln, Moravia hos brorsan, eller hemma hos Johan, mig eller någon annan.

Ett spöke för varje pub. Ett spöke för varje år som frös till is här inne, som jag lyckades gömma undan i fyllan. Ett spöke för varje drink.

Vid elva på kvällen snurrade världen åt ett annat håll, tippades emot mig. Jag hade världen i min hand. Jag hade allting inom räckhåll.

Dagen efter vaknade jag och såg världen genom en omvänd kikare, allt längre bort. Människorna rörde sig som smala, avlånga demoner i hukande luvor.

Jag hissar vit flagg. Jag lär mig ödmjukhet. Jag lär mig tacksamhet. Jag lär mig att blind snava mig fram i den här världen och den här tiden tiden på året.

Jag är en i ledet.

På den första bilden kryllar det av så kallade Orbs. Bilden är tagen av min mamma uppe vid minneslunden där vi var på juldagen för att tända två ljus. Det var dimmigt, fuktigt men fantastiskt fridfullt. Som en film på gränsen mellan färg och svartvitt. Har alltid älskat kyrkogårdar. Den andra bilden är från kvällen innan när det delades ut paket. I händerna håller jag en novellsamling av Charles Bukowski.

Jag har precis tagit av mig mössan som ligger till höger i bild, det är det enda jag kan skylla mitt fullständigt yrvakna utseende på…

Ja jävlar.

Varje fredagkväll innan Karlavagnen brukar jag lyssna på gammalt godis via You Tube.

Nyss hittade jag den här.

Och föll som Alice.

Jag var ju där!

 Konserthuset i Stockholm våren 1989.  Next Stop Sovjet hette projektet.

Imperiet hade splittrats sommaren 1988.

Ingen visste vad Thåström skulle ägna sig åt.

Så dök den här spelningen upp.  Kajsa Grytt var med också.

Thåström körde Jag är en idiot, Karenina (som var helt ny då och inte på skiva ännu), Balladen om briggen Blue Bird av Hull och så denna. Möjligen någon till.

Som extra nummer efter den här låten körde han Sunday Morning.

Carla från Eldkvarn spelar gitarr.

Jag hade den på kassettband men det försvann någonstans längs vägen.

Fantastiskt att höra den igen.

http://www.youtube.com/watch?v=oRpOMw27t1Q

Två hundra meter från galleriorna, i kvarteret Knäppingen, råder julefrid. Till och med dagen före jul. Lugnt och stilla. Personalen i affärerna hinner slå in paketen med omsorg.

Julafton med gröt, laxmackor, skinka, italiensk salami, finsk kålrotslåda, Jonnas egna sill, löksill och chocklad. Kalle Anka.

Kvart i sju ringer jag Kalle McFaul. Vi gick delar av mellan och hela högstadiet tillsammans. 1986 startade vi en tradition. Vi ringer varandra en kvart innan Karl Bertil Jonssons julafton och plockar fram varsin scen då vi ska tänka på varandra.

22 år har vi kört nu.

I går var vi i minneslunden, tände två ljus, tog lite foton.

När vi laddar upp bilderna i datorn ser vi små, runda ljusprickar överallt. Energier? Spöken? Något på linsen?

Jag kunda ana tyngden i mina händer. Dantes tyngd. Jag minns hur stadig min hand var när jag höll hans lillasyster.

Livet blir sig aldrig likt.

Ett snitt med sylvass kniv rakt igenom allting, rakt igenom mitt liv, mina minnen, min framtid. Ett snitt rakt igenom all hud, all mjuk vävnad som binder oss samman, som åldras långsamt men skoningslöst.

Jag fick Mauro Scocco boxen i julklapp. Tycker hemskt mycket om den gode Mauro.

I kväll startar Karlavagnen 2100. Vi hörs då.

Kylan är små osynliga soldater under huden.

Handlar julklappar. Står i köer. Äter lunch med mamma. Säger hej till Peter, prästen i kyrkan som ligger några uppvikta bibelsidor från huset där vi bor, från torget där.

Jag får flera fina hälsningar från främlingar på stan.

Ikon heter en tidning.

Fick länken från Marcus Stenberg som med briljans sköter min hemsida och jag har aldrig läst ett öppet brev efter att ha skrivit en bok men någon svarar på mina Svarta Vykort och jag tycker det är vackert.

Hoppfullt.

Jul.

En varm rock och en Roma-halsduk mot kylan.

Här: http://www.ikon1931.se/magazine/?editionID=29&previewID=160

Med undantag för några dagar 2005 har journalisten och svenska medborgaren Dawit Isaak suttit fängslad i Eritrea sedan september 2001.

Förra veckan fick jag ett mail hans bror som undrade om jag ville skriva en text, ett sorts upprop, för Dawit.

 Kontakt togs med Björn Wiman som är kulturchef på Expressen och han valde att göra ett undantag och publicera uppropet.

 Det publiceras i Expressen idag.

Jag skrev texten och mailade sedan lite vänner och kollegor som läste och skrev under.

 Solidaritet i praktiken.

Det är vad julen går ut på.

 Här: http://www.expressen.se/kultur/1.1411260/dawit-isaak-lever.-ar-han-dod-for-sverige

Här finns utmärkte Wimans blogg: http://blogg.expressen.se/wiman/entry.jsp?messid=450669