Det är allt lite Stephen King över söndagskvällar på tåg.

Mörker. Lite folk.

November som en uppkastning utanför.

Skulle tåget stanna här ute och strömmen skulle gå, skulle vi utplånas.

Bara vara ett nedsläckt, kolsvart tåg i allt annat svart. En tablett mörker i ett glas med mörker.

Och det händer.

Det vara bara några sekunder men det är läskigt.

Sedan startar allting igen, långsamt, ljuset kommer tillbaka och vi rör oss igen.

Jag minns att jag bråkade med Krånne om det. På krogen. Han tyckte självmord var det fegaste man kunde göra.

Jag sade att det var en kärlekshandling, en gerillarörelse, en solidaritetshandling.

Vi älskade alla Kurt Cobain, Ian Curits.

1995 försvann Richey James i The Manic Street Preachers.

Vi älskade honom. Vi ville se ut som honom.

Bara något år tidigare hade Manic spelat på Magasinet. Tracy Lords hade varit med och sjungit Little Baby Nothing.

Skammen för oss som blev över?

Joy Divison blev New Order och störst under några år.

Manic fortsatte också.

Aldrig har de låtit ledsnare än här.

“Jag hoppas ni kan förlåta oss…”

Som om vi som lever vidare har något att be om ursäkt för… Som de döda kan anklaga oss för.

I söndags dödförklarades Richey James. Hans kropp är inte återfunnen.

Det vackraste: http://www.youtube.com/watch?v=Y9kz10lAMFY

Jag halkade snett julen 2006.

Satt och såg SVT och deras fasansfullt värdelösa krönika från fotbolls-VM i Tyskland. Då började jag skriva om italiensk fotboll för Svenska Fans. Nu är jag på Expressen.

Men jag är fortfarande ingen journalist.

Får mail från Aftonbladet som lätt hånfullt håller med mig om att jag är naiv. De snodde min story och slog idag upp det som sin egen grej.

Det är tydligen så det fungerar.

Jag är glad att jag inte tillhör den där världen. Jag är väldigt stolt över att jag är naiv.

 Jag är glad att jag inte tillhör det där korpkraxade tjuvgänget som vakar som hökar över andras arbete och sedan snor det som glittrar när man vänder bort sitt ansikte. Och dessutom har mage att ta åt sig äran!

Det är som att sno ihop en målning av Caravaggio och ställa ut den i sitt eget namn.

Jag snubblade in i ett rum och här är jag nu och skriver så bra jag kan om den italienska fotbollen.

Inte förrän idag tyckte jag att jag var värd detta. Men nu tycker jag det.

På alla sätt.

Så rösta gärna, det är sista dagarna nu: http://www.svenskafans.com/start/guldskolden.asp

Jag visste att mediavärlden var en snuskig jävla plats. Men jag visste inte att den var så här förbannat snuskig, lågsint, avundsjuk och avskyvärd.

I tisdags käkade jag lunch med en före detta spelaragent.

Jag skriver om det på min blogg. Det var mitt första misstag. Eftersom Aftonbladet inte har några egna särskilt skrivkunniga bloggare så läser dem givetvis min.

Jag får fler mail och ett sorts förtroende från före detta spelaragenten. Vi bestämmer oss för att hålla det för oss själva ett tag.

På kvällen väljer Expressen att plocka bort mitt blogginlägg. Jag tycker det är fel. Men det är inte jag som bestämmer.

Sportbladet, Aftonbladets sporttidning, har givetvis läst min blogg och ringer upp spelaragenten som först tror att det är vi på Expressen som ringer.

I dag presenterar den konkurreande tidningen det hela som att det är “Sportbladet som avslöjar”

Aftonbladet tar åt sig hela äran.  Givetvis utan att nämna mitt namn. Det är plötsligt Aftonbladets historia. Fy fan vad fult!

Fast jag borde såklart ha vetat bättre.

Det är alltså jag, en poet från den andra tidningen, som grävt fram allting.

Klart det känns en aning surt idag. Men jag vill ända gratulera Aftonbladet för sin skrupelfria journalistik, för sitt snuskiga sätt att helt sonika sno en story.

Tycker de fortfarande inte att jag är en riktig sportjournalist?

Vad säger Wegerup?

Jag är tydligen tillräckligt viktig för att ni ska läsa och sno mina grejer.

Fuck you, Aftonbladet!

All respekt är uppstoppad i ert rosa rövhål. Ni borde skämmas.

Fast jag får skylla mig själv. Jag är alldeles för naiv. Jag ville ändå skriva detta så ni vet hur det gick till.

Granen svajar som en drucken på torget.

Jag är fortfarande så stolt över att vi väntar barn. Det slår mig ibland. Eller smeker mig snarare…

Som en ängel som stått och lutat sig i hallen hela dagen och till sist går man äntligen förbi och hon kan sträcka ut en fjäderlätt hand och röra vid ens axel och när man snurrar runt är hon så klart borta, änglar är alltid osynliga för ögat, man måste ha ett öppet hjärta för att känna dem.

I samma ögonblick som man snurrar efter den där lätta beröringen rasar allt oviktigt av, all ilska, all sorg, all ständig jakt på meningslösa kickar.

Allting rasar av.

Och ängeln är borta.

Minnet av henne lever dock kvar, för alltid.

Jag hade en otäck dröm när jag somnade till på eftermiddagen.

Jag stod i en korridor, iaktagen. Lager av tid överallt. Undagömda minnen från riktigt länge sedan, från tjugofem, trettio år sedan.

Jag lösgjorde mig och vaknade. Men de där första sekunderna är hemska. Man kan vara vem som helst. Man kan vara en annan.

Tänk om man glömt kvar sig själv där i drömmen?
Tänk om man inte är den man var när man tappade boken, när den föll ur sovande fingrar och ner på golvet?

Jag vaknade med katten tätt intill, låg där en stund och andades in hans päls, hans värme, hans kurrande.

Tänkte på Mini så klart och bad en bön att vårt barn ska klara sig.

- Det enda konstanta är den nervösa känsligheten, hans omväxlande uppsluppenhet, och förtvivlan, hans ångest inför eländets hemligheter…- Dan Andersson.

Det är magnifikt skrivet.

Det har varit en tuff dag.

Först lysande recension i DT och sedan en sämre i DN. Trist så klart. Men jag klarar mig. Det är nog värre för Mikael som givetvis blir vingklippt. Men vi flyger strax igen. Man får landa i skymundan ett tag, huka i regnet, höra vattnet gurgla genom stuprören och putsa de där vingarna så att de strax flyger igen.

Jag har också sagt upp tidningen idag. NT heter den. Trött på deras gubbiga inställning. I dag tog kulturredaktören priset när han till min producent konstaterar att de inte kommer skriva om pjäsen eftersom de “skrivit så mycket om Marcus och dessutom hade läst DN.”

Jag är en del av alla dem som är inblandade i den här produktionen. De hade kunnat snacka med vem som helst annan. Och snacka om att räcka vapen när man låter en helt annan tidnings skriverier påverka vad man själv vill skriva om.

NT ingår i en kedja som tjänar stora pengar. Men tidningen man delar ut varje dag håller bland skoltidningsnivå. Det är maximal vinst till minimalt arbete som gäller.

Det finns undantag, Willner på sporten, en och annan på kultursidan. Men annars är det en produkt mer än en journalistisk stolthet.

Jonnas blogg är ju nominerad. Gå in här och rösta på henne; http://www.rixfm.se/?underpage=447.44144

Underjorden gråter.

Tårarna fryser till is som människor halkar på när de skyndar till sina jobb, möten, sina liv.

November är en månad när allting gråter.  Träd, gator, underjord, himmel, människor gråter.

Slasket rinner med saltet ner i brunnar och man blir blöt och frusen överallt.

Så ser det ut på torget.

Vaknar med bröstet i skruvstäd. Min käre ryske vän Bechterew borrar sina verktyg i kroppen. Tar två tabletter mot smärtan.

Kanske kan vara något för mobbarna på andra sidan muren att skämta om?

Pjäsen får fin recension i Dalarnas Tidningar: http://www.dt.se/kultur/article376208.ece

Och de här bilderna är lite fina: http://www.folket.se/folket/standard_article.php?id=226000&avdelning_1=101&avdelning_2=110

Nu ska jag gräva ner mig i arbete en stund.

En slaskig dag.

En jävla dag.

Som värk i lederna, som en bakterie med namnet onsdag.

Som en spya på skorna.

Piss och skit dag.

Gud, var är du?
Lyft upp mig i din hand och slunga mig varsamt över alperna.

Jag ber en bön. Jag ber en till. Det blir bättre.

Ikväll spelas Svarta Vykort för andra gången, på teater Giljotin i Stockholm. I morgon är sista chansen i Stockholm. 2 och 3 december spelas den i Eskilstuna och sedan är det dags för Norrköping, med start den 4 december.

Jonna är nominerad till landets bästa blogg via en kommersiell radiokanal.

Hon är briljant. Hon har flera tusen läsare fler än den här bloggen och hon är värd varenda par ögon som dansar fram över hennes texter.

Jag har kommit igång med en del av allt det som fått vila ett tag. Jag är på banan igen.

Jag ska arbeta bort det här gråa slasket, lyfta det här locket som någon lagt över allting.

I dag kom jag i kapp min ålder.