Nu räcker det!
Nu jävlar i mig får det vara nog!

Nu släcker jag ner den här bloggen på obestämd framtid.

När någon sänker sig så lågt och skriver så här:

Katrin vann över dig din lilla lus och nu gnager du väl på dina döda barns ben igen din snuskige lille italienske dödgrävare. Jag hoppas innerligen att du dör snart och då ska vi pissa på din grav innan vi skändar den fullständigt

…har alla former av anständighetsgränser passerats.

Jag har dessutom idag tagit bort liknande saker både från bloggen och gästboken.

Jag klarar mig. Men när Jonna ringer och gråter är det inte enbart min sak längre.

Därför släcks denna blogg ner på obestämd tid. Det går inte heller att lämna kommentarer på gästboken under en tid.

Är det fortfarande någon som tycker att vi INTE borde ha en debatt om tonen i det offentliga samtalet?

Allt mitt förakt går ut till den eller dem som tvingar mig till det här.

Jag vet inte när jag öppnar den här bloggen igen.

Det var ett bra möte med Tv 4.

Jag stannar kvar på Kvällsöppet. I alla fall ikväll. Sedan får vi se.

Jag har inte för avsikt att lämna över allt medialt utrymme åt alla andra. Man kan vara en gerillarörelse innifrån, försöka förändra på plats.

Vi harhjärtade har också rätt en röst.

Jag tror det är helt nödvändigt att vi hittar en anständig ton i allt det här. Är man moralist då?

Jag vill så gärna fortsätta tro att media kan vara en samlingspunkt för samtal, för lyssnande och för möten.

Förnedring, idioti, cynsim och elakhet har vi nog av överallt. Varför ska vi lyfta fram den sortens beteende också i media?

Det är orimligt.

Hela den här debatten som rasat under veckan handlar egentligen om människovärde. Den är en vattendelare.

Nu står det klart att tv 4 behåller Katrin som programledare. För mig personligen gör det ingenting. Hon har bett mig om ursäkt och den ursäkten väger tungt. Oavsett varför.

Alldeles oavsett vårt personliga gräl tycker jag det är olyckligt att tv 4 väljer att behålla henne. Det sänder ut helt fel signaler om hur man vill att kanalen ska framställas. Mitt under sin “Noll Rasism” vecka har man efter flera dagars diskuterande alltså kommit fram till att… ingenting egentligen har hänt.

Detta är alltså ett tydligt ställningstagande från teve 4. Det är okej att gå över gränsen en gång. Det är okej att gå över gränsen en andra gång när hon kallade mig för galet fyllo och det är också okej att gå över gränsen genom att kalla mig judehatare. Man får ändå behålla jobbet som tyckare för ett ungdomsprogram.  Man får ändå fortsätta vara en marionett för publicistcyniska och skrupelfria tv 400-chefer.

Jag tror ärligt talat Katrin skulle må bättre om hon sade “Nej fan. Jag finner mig inte i det här. Jag vill inte bli utnyttjad som en docka i en liten kanals bisarra iver att locka tittare. Jag vill  inte framstå som ett monster.”

För grejen är, Katrin är så klart inga elakt monster. Men det finns folk bakom henne som vill ha henne till det. Och det är för jävligt.

Jag hoppas ändå debatten kan fortsätta.

Blev tipsad om den här artikeln och den är välskriven och träffande: http://www.helagotland.se/ledare/artikel.aspx?articleid=4367240

Media är en festsal.

Hitills har dock inbjudningarna till stora delar hamnat hos det vackra folket.

Tänk om media överskattat människors behov av kalkylerad cynsim? Av elakhet och snusk?

Jag tänker fortsätta kämpa för att vi andra också ska få plats, de sorgsna, de förvirrade, ledsna, sökande. Vi är så många men så tysta.

Vi är värda en medial plattform vi också. Det är därför bloggandet har blivit så enormt stort. Människor får synas på sina egna villkor, få berätta om sina egna liv, sina tankar, känslor, sin skräck, sin stolthet och sin glädje.

Jag hoppas vi kan få ett värdigare mediaklimat och därmed också ett värdigare klimat ute i verkligheten, den som faktiskt finns, som är på riktigt. Den här vardagen vi hela tiden försöker fly ifrån med hjälp av ytligheten och fasaderna på teve.

Omvandla media till en plattform för samtal, möten och kontemplation.

Tänk tanken en liten stund. Det är ju ingen hejd på hur långt vi skulle kunna gå tillsammans.

När vi startade Frank i P3 1999 var mitt förslag att vi skulle döpa programmet till Partisan.

Ingen annan höll med.

Partisaner.

Vänner.

Tänk om det är så att vi faktiskt själva kan bestämma vilket sorts mediaklimat vi vill ha?

Det har funnits små fickor under den här veckan när jag har stått drömmande med blicken vid horisonten, sett molnen dra som blåtiror över himlen. Jag har hunnit fundera på en hel del saker.

Som min egen roll i allt det här.

Jag är en del av det höga tonläget. Jag har skruvat upp volymen. Jag har många gånger stått på den rätta sidan, jag har tagit mina strider av övertygelse och för att värna den lilla människa.

Varför? Därför att jag är en av er.

Trots det är jag uppriktigt ledsen att jag hamnat i det här spelet. Jag vill egentligen diskutera om det kanske inte är så att teve och alla andra överskattat tittarnas, läsarnas och lyssnarnas längtan efter elakhet.

Jag måste bli bättre på att inte ge mig in i allting, att inte alltid försvara mig med svärd.

Jag har själv skrivit i affekt, i halvt ursinne, i en känsla av att ingen kommer läsa det. Av alla de hundratals sidor jag skrivit plockar någon upp ett enda olyckligt ord, som jag rimmade ihop, totalt utan baktankar, totalt utan minsta antydan till att någon ens i sin mörkaste fantasi skulle få för sig att jag hatar judar.

Jag har oftast hamnat på rätt sida. Men det försvarar inte mitt höga tonläge eller att jag måste ta ut mitt ursinne på någon genom mitt skrivande.

Jag har ett ansvar och jag är medveten om det nu, på ett nytt sätt.

Jag vill ju vara en medmänniska. Inte en motmänniska.

Nu hoppas och tror jag att vi kan ske kan få upp den här debatten från rena personagrepp, till att handla om vilket mediaklimat vi vill ha. Vill vi ha elaka mobbare i teve? Vill vi att bloggvärlden ska bestå av gap, skrik och anonymt hat? Jag har själv både gapat och skrikit. Jag har själv varit utsatt för näthat.

Jag är beredd att helt och fullt se över mitt skrivande och min gärning i stort.

Är ni?

Det är bara i isländska sagor som man gräver upp stridsyxan. Och inom maffian.

Jag älskar utsträckta händer. Det är min melodi. Allting jag varit med har lärt mig en enda sak; att lyssna ödmjukt, att tålmodigt och igenkännande försöka förstå mina medmänniskor.

På nätet försöker vissa få oss att börja slåss igen. En kvinna ringer och undrar om jag vill skriva ett svar på en artikel angående ett av mina blogginlägg. Jag säger att jag gärna gör det och mailar henne texten. Jag är hela tiden noga med att det inte ska bli mer polemik i all den här soppan.

Efter en stund ringer teve 4 och är ledsna och upprörda  över att jag åter igen drar upp Katrin i stora, feta rubriker trots att hon bett om ursäkt. Jag förstår ingenting.

- Men det har jag inte gjort, säger jag.

Jag messar med den här kvinnan men hon gör sig bekvämt onårbar.

Jag ringer Leo L som är redaktör på sidan och han lovar att gå in sin medarbetares dator för att kolla exakt vad det är jag skrivit.

Det tar en minut sedan ringer han och ber om ursäkt.

Han plockar också bort det felaktiga från sidan.

Jag messar till den här kvinnan igen som dock inte förstår vad jag är upprörd över.

Jag ska förklara det. Hennes kollega har skrivit en artikel om mig där han går ganska hårt åt mig.

 Jag får helt rimligt möjligheten att skriva ett svar.

Då tar hon det svaret och gör om slutet så att det ska passa hennes dramturgi. Hon gör det dessutom utan att skämmas.

Hennes kollegor skäms åt henne istället.

Jag vill bara tacka för den här veckan.

Jag har fått så mycket stöd och beröm att det nästan inte är sant. Stort tack till Svante, Anna, Idde och Pekka för en helt grym vecka med fantastiska uppträdanden. Tack till all publik som kom och lyssnade, köpte böcker, berömde. Tack till alla er som chattade med mig tidigare idag, till er som mailat efter teve inslagen, efter allt det andra stöket som varit under veckan.

Tack tilla alla er som kommit fram, mailat eller skickat sms efter Nyhetsmorgon i morse och söndagens Expressen.

Jag tycker fortfarande det är fantastiskt att det finns människor som tar sig tid för att skriva uppmuntrande om en annan människa. Det finns hopp. En motståndsrörelse mot cynsim.
Kanske man sälja in den grejen som ett programförslag till Tv4?

Tack till alla som kom och lyssnade på Älvjsömässan under Gud 08.

Jag vill också tacka spärrvakten i tunnelbanan som vinkade förb imig, till killarna som sjöng kärlekssånger om Birro utanför vårt fönster i natt, alla inlägg, alla mail. Ni är grymma.

Och jag vill tacka ÖIS och Marcus Allbäck som i dag tog klivet upp i allsvenskan. Grande.

Nu ska jag vila en stund.

Det har varit en märklig vecka.

 I dag tänkte jag få resa hem till Jonna men ett tåg spårade ur så här sitter jag på ett hotellrum i Stockholm.

Längtar efter min familj. Längtar efter att bara få sitta ner och skriva i mitt arbetsrum, klappa katterna, dricka lite kaffe, gå och träna. Det riktiga, vanliga livet.

I går tog jag pendeltåget till Älvjsö, mässan där. Svenska kyrkan firade stiftsfest. Det var en stor kongresssal, men ändå intim. Nedsläckt. 400 präster, diakoner och andra verksamma inom kyrkan. Jag samtalade med prästen Ewa vid ett bord på en låg, avlång scen.

Vi talade om kyrkan, om tro, om Gud så klart, om skrivande, mod, tolerans, framtiden och en massa annat. Jag läste ur Svarta Vykort.

Just när jag trodde att vår stund på scenen var slut så sade Ewa att hon tänkte att vi alla skulle be för mig, Jonna men framförallt för Mini i Jonnas mage.

Jag har läst ur Svarta Vykort om Dante och Liten säkert över hundra gånger och alltid lyckats hålla distansen. Jag arbetar. Jag läser texten. Jag känner efteråt, när jag är ensam. Det fungerar inte att bli drabbad just när man står där framme.

 Senaste gången jag blev så berörd var i det ögonblick då läkaren i Linköping satte tillbaka det befruktade ägget i Jonna den där försommardagen tidigare i år.

Vilken oerhörd kraft det är när 400 personer ber en bön. Och för vårt barn! Jag blev först varm, sedan kall, darrig och sedan grät jag.  Jag har sällan varit så fullständigt oförberedd på kraften i en stor samlad bön.

Det var ett magiskt, overkligt ögonblick i en vecka proppfull av så mycket annat.

Bönens kraft är enorm.

Jag trodde aldrig jag skulle bli så drabbad.

Det är bland det häftigaste jag varit med om.

I dag finns denna text publicerad i Expressen: http://www.expressen.se/debatt/1.1338746/ror-inte-familjen-egoister

Katrin ringde precis och bad förutsättningslöst om ursäkt för vad hon kallat mig för.

Jag tar den utsträckta handen och godtar givetvis hennes ursäkt.

Nu hoppas jag vi kan fokusera på vad som eventuellt är viktigt i allt det här, som inte är grus, gyttja. 

För den debatten är för viktig för att slösat bort.

Läs även Katrins blogg: http://www.finest.se/katrinSchulman

De inlägg som kritiserats under de senaste dagarna läggs här upp i sin helhet. Efter att ha kritiserats och missuppfattats av Katrin Zytomierska togs de ner för att ses över och togs av misstag bort helt. Här är de alltså som de skrevs i början av juni. Utifrån de här inläggen drog Katrin slutsatsen att Marcus “hatar alla judar”:

Mvh.
Webbansvarig & Marcus Birro

Skrivet: 2008-06-10 1:37:

Elitism-Judsim Hatar Med En Bödels Brist På Empati
Det är så mycket man slipper när man inte är i Sverige. Som att bryr sig över vad oviktiga människor anser. Jag får höra att den här C Schulman tycker jag är urtypen för en…”göteborgare.” Att jag ser “ner” på folk och tycker jag är bättre än alla andra, och att det är därför som folk hatar göteborgare.

Vet inte var man ska börja rota i alla de där felen. För det första var ju P3 en fin kanal en gång, nu ringer man Schulman den yngre för att få lite krax i luren. My God, snart består hela SR av leksugna, ängsliga producenter som ringer tyckarna på befallning.

Vidare har jag har inte bott i Göteborg sedan 2003.
Och ser människor verkligen ner på göteborgare? Schulmans supercoola mediadrägg, alla människor med sina uppviktiga rosa skjotkragar kanske ägnar sig åt sådant ,men jag har svårt att så många fler än dessa fans skulle bry sig.

Fast bättre är jag.
Bättre än Calle Schulman är i och för sig alla människor som överhuvdaget orkar resa sin skalle från kudden varje dag. Bätrre
Jag börjar bli trött på den här komiska konstformen som tycks gå ut på att leta upp någon man hatar, och så erbjudas man plats överallt och sedan försöker man snacka ner den här personen till hans går i fällan som jag och blir arg eller förblir tyst tillräckligt länge att det är lönt att gå till nästa offer. Hans bror har jag däremot mailat lite med. Calle S är en sån där som alltid blev vald sist på gympan och nu när han är äldre ska han ta hämnd på de han fått för sig var en av typerna som valdes före. Men jag blev heller inte vald . Men jag använder inte det som ett sätt att betre mig grisaktigt mot mina medmänniskor. Förutom i det här blogginlägget.

Jag har kommit på att någon måste finnas för att jag ska bli skadad eller ledsen. Jag måste tro att för något ska få effekt. Det var samma sak för några månader sedan när Sculman förrörskte starta bloggkrig men jag vägrade. Han borde fanimig skaffa ett riktigt jobb. Det kan inte vara nyttigt att offentligt försöka bygga ett existensberättigande genom att hela tiden vara elak mit människor han aldrig träffat.

Skrivet 2008-06-10 11:30:

Ett Avskyvärt Inlägg Får Sin Förklaring
Märkligt hur det blir jag som är judehatare, fittansikte, jävla fyllo. Märkligt hur många som vill se mig död. För det är vad som händer, om jag skulle börja dricka igen. Jag har inte druckit en droppe sedan den där majdagen 2006 när kom hem från Prag och satt i tågets restraungrangvagn och drack vin i takt med tåget. Jag tänker fortsätta låta det vara sista gången.

I natt kom vi hem från Bern efter att ha varit mycket nära att åka på stryk av hundra asfulla holländare (det var jag i italiensk tröja, ingen annan) vi har sett Holland spela ut Italien. Alla känslostaplar slog i taket under flera timmar. Jag skakade av adrenalin och skräck.
Jag möttes givetvis av skadeglädje efter Italiens förlust. När jag kommer hem till hotellet, omtöcknad, adrenalinstinn och trött, får jag höra det där om Schulman. Det slår fan slint. Jag blir Paolo Robert 1985. Jag blir så jävla arg. Jag ser svart. Jag beslutar mig också för ett test. Jag blir som Pink i Pink Floyd, jag ska genomå den nuvarande mediala transformermingen; jag ska bli elak och överjävlig.

Jag tänker att jag ska skriva ett inlägg som precis ligger på gränsen, som på riktigt ska fånga min vrede och sedan ska jag fan skicka skiten och se hur det går. Jag är mycket upprärd, förbannad, ledsen och hämndlysten. Jag vill inte ha några trösklar mellan mig och min vrede
När andra elaka mobbare blir rikskändisar blir jag hatad, delvis med all rätt. Det är ett avskyvärt inlägg. Det är avskyvärt eftersom det sänker sig till en vedertagen nivå.
Jag borde hållit mig för god för det.

Jag hoppas alla ni som skrivit att ni önskar mig död och bedyrat min egen obegåvning själva kan se er i spegeln och se fulländning. Jag hoppas ni mår bättre när vi får ösa ert förakt och ert hat över mig, och min sjukdom(alkoholism.)

Jag trodde verkligen inte att jag var så hatad bland fladdermössen. Det är otäckt hur gärna de vill se mig i rännstenen, se mig svag och obrukbar. Jag har nog fan gått och blivit lite snäll med åren. Det är inget fel i det men jag ska också ha i minnet att det finns många som skulle älska att se mig falla ner igen, se mig kräla i självömkan. Det finns tydligen människor som avskyr att jag rest mig ur misär och missbruk. Och nu tror ni jag skulle falla ner i det, att jag skulle ge dem den gåvan? I helvete heller. Deras uttryckliga önskan, deras öppenhet med sitt hat, fungerar istället tvärtom. jag får en anledning till (bland tusen) att inte falla tillbaka i mitt gamla liv. Så tack alla jävla hatare för att ni finns. Ni håller mig skärpt, nykter och diciplinerad.

Jag har lärt mig en sak om det här; jag ska boxa bort vreden när den är som störst, inte skriva ner den. Och det finns många jävlar där ute som vill se mig skadad. Är jag så arg att jag nästan börjar gråta; får jag ringa Paola Robert eller ta ett varv runt huset.